Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha dragits med uti hvirfveln, på det viset vållande
kriser, som parlamentarismen uti en monarki ej är
underkastad. Kabinettsparlamentarism och republik
passa därför icke rätt väl samman, åtminstone ej med
den ställning, som presidenten intager i Frankrike.
Möjligen skulle man hafva undgått några af dessa
svårigheter, därest presidenten valdes på lifstid eller af
hela folket, i stället för, som nu sker, på sju år och
af representationen. Men en president på lifstid svär
emot den demokratiska uppfattningen och minnet af
händelserna från 1851 afhöllo fransmännen från att
lägga valet af statschef i nationens hand. Som det
nu är, kunna endast tiden och konstitutionel praxis
verkställa den nödiga anpassningen och förebygga den
anledning till slitningar, som på denna punkt hotar.
En annan från typen afvikande ordning, som
kan blifva ännu farligare och möjligen sätta hela
regimen på spel, är det starkt utbildade
tvåkammarsystemet. Senaten är i Frankrike en vida själfständigare
faktor i statslifvet än motsvarande institutioner i
Italien och äfven i Belgien. De båda kamrarne äro fullt
likstälda, utom att finanslagen skall först föreläggas
deputeradekammaren. Men denna omständighet utgör
ingen tillförlitlig garanti för den senares öfvervikt.
Icke heller torde de förmaningar till själfuppgifvelse,
som senaten från rättslärde får höra[1], kunna förhindra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
