Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
3
fått sin första kvinliga filosofie magister,
Emma Irene Åström. Detta en finsk
kvinnas första steg på den lärda vägen
har emellertid ej blott en banbrytande ’
betydelse. Det var på en gång en idéens
och en personlighetens seger. Emma
Aström har under sträfvan till sitt mål
på ett så storartadt sätt lagt i dagen de
egenskaper, vi vant oss anse som säregna
för det folk; »som frös och svalt och se-
grade: tillika», nämligen en oböjlig kraft
att vilja och att försaka, att hennes hi-
storia på en gång är typisk för hennes
folks och hennes köns energi i kampen ;
för utveckling. Hennes lif, innan hon er-
höll den akademiska graden, är derför
måhända lika betydande för kvinnosaken,
som hvad hennes senare verksamhet kom-
mer att blifva. Att meddela några drag
ur detta förarbetets tysta strider är också
afsigten med det följande.
Emma Aström föddes den 27 april
1847 i Täfssala socken. Hennes far, som
sedan flyttade till Åland, var der landt-
mäteribiträde och köpte en liten gård,
hvars afkastning jemte faderns arbete
gaf familjen en knapp bergning. Dottern
Emma, som i hemmet fått sin första un-
dervisning, kom sedan ej i någon skola,
emedan ingen skola fans i omnejden. Hon
hjelpte deremot till med husliga sysslor
samt i ladugården och stallet; gladast var
hon, när hon om sommaren fick drifva
kreaturen på bete och, medan de solade
sig på ängen, sjelf lutad mot en älsklings-
häst drömma sina vakna drömmar. De
hade blott ett föremål: kunskap. Blom-
sterverlden omkring henne, djuren, stjer-
norna öfver hennes hufvud, allt sade henne
att något om dem fans att läsa, som hon
ej visste, men brinnande längtade att få
veta. Framför allt hade hon dock kommit
att grubbla öfver lifvets högsta frågor
och ville lära, isynnerhet emedan hon ge-
nom kunskapen hoppades få svar på de i
bennes inre plågsamt arbetande tankarne.
Utan någon framtidsmöjlighet att få stilla
sin kunskapshunger kände hon lifvet som
en börda och bad Gud om döden; ty i ett
annat lif skulle, hoppades hon, någon väl-
villig professor åtaga sig hennes under-
visning.
Denna feberaktiga kunskapshåg, som
tärde på hennes kropp, som kom henne
Hå od
I
| att darra af sinnesrörelse vid blotta åsy-
nen af en bok, var under konfirmations-
tiden drifven till sin höjd. Genom sina
djupsinniga och innehållsrika svar väckte
hon uppmärksamhet hos den prest, som
ledde konfirmationsundervisningen. Han
gick till hennes far och sade honom, att
han hvarken för Gud eller menniskor kun-
de ansvara, att han lät sin dotter för-
smäkta af det tärande lidande, som det
otillfredsstälda kunskapsbegäret ådrog
henne. Och ehuru ingen af föräldrarne
— annars väl bekanta med nöd och smärta
— kände detta slags lidande, så beslöto
de på den unge prestens ihärdiga manin-
gar att hösten 1865 sända Emma till Jy-
väskylä seminarium. Hon kom till denna
läroanstalt, der undervisningen eger rum
på finska, med ofullständig kännedom om
detta språk samt förberedd till examen
endast genom sina egna tankar; hon var
också nästan viss att bli underkänd vid
pröfningen. Men bländ de 46 sökande
fick hon fjerde rummet och blef derjemte
antagen som intern under de tre första
åren.
Här i Jyväskylä började hennes hun-
ger att stillas, hennes feber att lugnas.
Att studera alla dessa ämnen, hvilkas
namn hon förut inte eus hade hört, men
hvilkas blotta benämningar kommo hennes
hjerta att klappa af lycka, och att studera
dem på ett språk, hon blott halft förstod,
var endast som en glad lek för henne.
Vid hvarje pröfning fick hon högsta vits-
ordet och ingen arbetsmöda, hur tung den
syntes de andra, föreföll henne svår. Ofta
satt hon, sedan kamraterna somnat, vaken
i bädden, grubblande i yrvaken glädje på
de vetandets skatter, som dagens timmar
bragt henne. Hon var lik en sömngån-
gerska: hon gick sin studieväg fram med
ofelbar säkerhet, men förnam intet utan-
för denna: ännu efter ett par år kände
hon knapt kamraternas utseenden eller
den lilla stadens gator.
Några månader efter ankomsten till
seminariet fick hon bref hemifrån att
hennes far, som dömt sig och de sina till
fattigdom genom att åtaga sig att betala
sin fars skulder, dertill förlorat en arfs-
process, hvilket i grund ruinerat honom.
Dottern kunde således ingen vidare hjelp
vänta, och hon trodde sig tvungen att få
återvända till den tärande längtan igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
