Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Mnankacsys «Kristus inför Pilatus.
öfver folkinassan; det, att -rådsherren: allra
närmast förgrunden har fått sin bänk ännu
ett steg lägre än någon annan och sålunda
afrundar den stora gruppen; slutligen de tre
uppklättrade figurerna med något ljusa huf-
vor, hvaraf två prester — den tyst ursinnige
som ’ trycker sig upp mot muren midt i da
gern och hvilken möjligen genom tecken med
venstra handen leder korsfästropen, den an- .
dre, som från venster med sin utsträckta,
nakna arm pekar eggande ned öfver hopen
— och längst bort vid murpelaren, alldeles
i taflans midtpunkt, kvinnan, som lyfter upp
barnet mot axeln och från sidan ser frågande
ned på Jesus. Med dessa tre, hvilka synas
i hast ha uppsökt sig särskilda högre platser,
har målaren äfven ökat uttrycket af den
lidelsefylda sinnesstämning som ju är oskiljak-
tig från det historiska i hans tafla. Hela
denna upprörda folkhop bör påminna om en
svallvåg i storm. Och den gör så, både ge-
nom den starka rörelsen och genom liniernas
mjukhet. Detta sista är nu äfven i och för
sig något realistiskt sant, när fråga är om
återgifvande af orientalers kroppar. Sådana
förete ej nordbors kantigheter.
En fransk kritiker anmärker, att måla
ren ej haft tillgång till andra orientaliska
ansigtstyper än inom nordiska länder; att de
också ej äro af vackraste slag. Detta har
man dock giltiga skäl tro, att Munkacsy an-
sett öfverensstämmarde med taflans karaktär.
Kroppsbildningen åter är i ett hänseende
öfverlägsen den bland oss vanliga.. Den unge
skrattaren, som med snedböjd öfverkropp ka-
star sig framför Jesus, är smidig som en ti-
gerkatt. Den halfnakne, lejde skränaren midt
bakom Jesus har en alldeles slapp men fullt
ledig ställning. Kvinuan vrider sin hals och
trycker det fula, grofva barnet intill sig på
ett sätt som för en vesterländsk gestalt kunde
synts ansträngdt men för henne omisskänli-
gen är naturligt. Sjelfva gubbfigurerna, den
reslige Kaifas, den brede, materialistiske sad-
duceen i midten närmast Jesus, de juridiskt
rådslående bisittarne och äldste bakom öfver-
stepresten, smågrupperna at frågare och för-
klarare inne blaud den lägre hopen, den dum-
me till höger om Pilatus, den uttröttade py:
fikne, som böjer hufvudet bakåt i yttersta
ledet till venster, — alla förete de ett eller
annat fysiskt drag af österländingens lättrör-
lighet. : Och den romerske soldatens likgiltiga,
fasta, reglementariska hållning bildar till den
myckna rörelsen en motsats, som: näppeligen
skulle kunnat öfverträffas;
Denne postande krigsknekt sköter i pla-
stiskt lugn sitt hvardagliga åliggande utan
medvetenhet om, hur det bland judehopen
kan taga sig ut. Men för åskådaren är han
stenstoden, skäret, bvaremot den skummande
menniskovågen bryter sig. - Och för eftertan-
ken är han statsmagten, den formalistiska
ordningens handhafvare, okänslig och oemot-
taglig för hvarje annan idé... Om här jäsa
fanatiskt vidmagthållna arfsägner i flera, hvar-
andra motarbetande rigtnivgar, ja, om bland
allt det öfriga äfven tinnes ett rike, som
»icke är af denna verlden » — icke vet han nå-
got derom. Han vet blott sin pligt vara att
trygga ordningen inom det rike, som är af
denna verlden.
I På honom har det der enda, underliga
» ordet; som just nyss lemnat Jesu ännu half-
| öppnade läppar och kuapt hunnit förklinga,
"icke gjort något intryck alls, annat än: att
här tarfvas rådighet och säker hand för att
förekomma ofog. Med denna visshet är det
som han fält sin lans, sakta makat de när-
mäste något undan. och intagit sin trygt af-
vaktande ställning:
Men för Pilatus, hvilken väl ändå fått
något mer af allmän bildning, är pligten
icke lika enkel. Han sitter der med ansig-
tet hopdraget i obeslutsamhetens veck; räk-
nar på fingrarne; grubblar öfver arten af det
ju nyss i viss mening erkända brottet; letar
förgäfves efter prejudikat; väger faran afatt
möjligen ej kunna anses för »kejsarens vän»,
om - han | friar en anklagad, som beropar sig
på ett slags konungsliga egenskaper — och
inom ett nytt verldsvälde, som han kallar
sanningens. Sanningen! »Hvad är sanning?»
I nästa ögonblick skall domaren komma
att afgifva utslaget — men af ren obeslut-
samhet.
Ed ä
+
Munkacsys tafla är fullkomligt modern.
Hon påminner icke till sin anda om renäs-
sanstidens religiösa taflor. Jesus företräder
icke här den enda sanning, som kan sägas.
Och dock är det en religiös tafla, en som
på det mest inträngande sätt vädjar till sam:
vetet, till personlighetens verld. - Hon är eg-
nad att tilltala alla. Om allt sådant, som är
sant i och för sig, utan hänsyn till magt-
ställningar, politik och utifrån påbudna tän-
kesätt, har hon något att säga redan genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
