Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Olika dagrar.
öfrigt kunde du väl vara hemma någon
qväll.” Det är, som om du skulle bo på
värdshusen.
— Det angår dig inte.
— Nej, naturligtvis angår det mig
inte, om du förstör både dig sjelf och
dina pengar, och inte heller att mamma
grämer sig öfver, att du skyr hemmet.
Han skrattade till...
-— Hon gräma sig! Ah nej. Hon ser
inte, om jag fins en gång. Och hvad
det beträffar att sky hemmet, så skall
jag säga dig, att ett sådant hem kan
man vara utan. Gräl och bråk för allt
hvad man gör, eller också sitta ni der
och tiga som två mumier och se ut som
ett par gudsnådliga samveten. Nej, tacka
vet jag krogen! — Jag får väl ligga på
på hötell i natt.
Han gick, smällde igen dörren, och
Gertrud nörde, hur han slängde med /|
galoscherna och sparkade till paraply-
stället, som stod i vägen.
Hon gick in i sitt rum och kastade
sig på soffan.
En sådan öppen ovävlighet var mer
än hon kunde bära, och hon brast i
gråt, grät öfver att bli så grymt behand-
lad och missförstådd af den hon mest
höll af; grät med förtviflan öfver sitt
tomma, förspillda lif, grät som hon al:
drig gråtit förr, hejdlöst, öfvergifvet.
Det fans ju intet i hela verlden för
henne att lefva för, ingen för hvilken
hon betydde något.
Hon bet i kudden för att betvinga |
Men hon kunde inte bli lugn. |
sig sjelf.
Hon visste inte hvad hon skulle göra
för att ändra sitt eländiga lif. Skulle
hon öfverge dem begge två för att börja
ett nytt lif bland främmande? Men det
kunde hon ju inte. Hennes mor berodde
delvis af hennes arbete, och så kanske
hon ändå skulle sakna henne litet. Ja,
den der slappa egoistiska tillgifvenheten
från modern var hela hennes ersättning
för all den kärlek och sympati, som hon
trängtade efter, allt som skulle hålla
henne uppe under ett tomt, intresselöst,
sträfsamt lif. Ah, hur skulle hon kunna
uthärda. ; .«
Steg hördes ute i salen. Hon reste
sig häftigt från sin liggande ställning,
men innan hon hann stiga upp, satt nå-
gon bredvid henne i soffan. Det var
| brodern. I öfverraskningen glömde hon,
att det var mörkt och vände sig bort för
att dölja sitt förgråtna ansigte.
| — Gertrud — gade han — gråter du?
Hon svarade endast med en qväfd
| snyftning, en återstod af den krampaktiga
gråten, som inte så lätt kunde stillas,
i — Gertrud, kära Gertrud. :. fort
| satte han och lutade sig öfver henne: —
| Jag var rädd, att jag sårat dig. Men
| inte trodde jag, att du skulle ta det så ... ;.
| att du skulle bry dig så mycket om det.
— Tack för att du kom igen — sade
I hon — tack! ;
— De sutto tysta. Annu arbetade
’ hennes bröst, fastän svagt Hon sjönk
| trött intill honom. » Deras hufvud berörde
| hvarann, så att hon kände hans hår mot
| sin panna, och så .... Ja, ingen af dem
visste rigtigt, hvem som först velat det,
men plötsligt möttes deras läppar i en
lång, varm kyss.
Det var den första sedan många år,
den första sedan den tiden, då deu äldre
systern lekt och skämtat med sin: skol:
pojke till bror och stulit kyssar af ho:
nom dels för att förarga honom, dels för
"att hon inte kunde låta bli, när hon
tyckte, att han var så rar och söt som
ett riktigt litet barn.
Hans arm slöt sig litet tafatt men
ändå fast omkring henne. Det var nä-
stan, som om den darrade.
— Åh, Gertrud, om vi ändå kunde
vara litet mera för hvarann!
Ville han det! — Hon blef så för-
vånad öfver att höra honom tala så:
Hade han verkligen tänkt på det?
Ja, det hade han. Han hade som
hon känt sig ensam och oförstådd, läng-
tat efter ömhet, men varit alltför blyg
och dumt stolt att säga det: När han
börjat gå ut med kamrater, hade Ger:
trud med sin skärpa förebrått honom,
och det hade sårat hans värdighet. Hon
hade tagit hans trumpenhet för kallsinne,
och så hade de så småningom blifvit främ-
| mande för hvarann.
Nu förstodo de så väl, hur det hade
gått till. Gertrud skyllde inte längre
| allt på honom. I sin öfversvallande
| glädje öfver att ha återfunnit honom,
| tog hon tvärtom hela skulden på sig, på
sitt sträfva, hårda sätt, sin hänsyns-
löshet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
