Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Drömme.
såg godt ut, kan veta. — Och så hugg
man i sig. — Men, du lefvande tid, så-
dant arkeli der blef vid bordet! Sjelfva
patronen gaf till ett vrål som iden värste
tjur, för han har mask itänderna. Vingfält
hväste som en snok, liksom många af de
andra; nämdemanskan :; grät strida tårar,
så illa värkte det i hennes dåliga kind-
tand, och då nämdemannen, som hade
tänder att bita istappar med, såg sin kvinna
lida så svårt, tog han en bra klick afis-
maten och dängde den i snaggen på
Pufferten, och husmamsellen skulle haft
maken till välfägnaden af Vingfält, men
den klicken -råkade klockerskan, der hon
satt och knejsade värre än en betslad
gåskarl, och som hon fick: snöbollen rakt
på strupen, så kan en sjelf tänka, hvar
den gled hän på den bara stackarn, och
hon - gaf till ett. hvin värre än en klämd
spädgris. i
Men - Pufferten försäkrade : högt och
dyrt, att detta hörde till ett finare gille
och: kallades de sere’t. Ja, gu finge de
se’et; men känna’t, det var värre!
»Bär in kopparne, så vi komma från
detta elände!» tjöt husmamsellen, som fått
en bra portion grälkaka till lifs af patro-
nen, som tyckte att han borde fått veta
af, att der skulle drifvas sådan kommers,
så han kunde aktat sina egna tänder, hur
det än månde gå med gästernas.
Så klef Puffert in med stora tekoppar
på en bricka och bjöd först klockerskan
och sedan de andra, och ni må tro det |
eller ej, men det var min lif baraste varmt
vatten, inte en smula kanel var der i det
en gång:
Klockerskan köbbade det i sig som en
kalf, och det rallade styggt i halsen på
henne, när hon sökte svälja det; men! så
med - ett ger hon alltihop ifrån sig i
koppen; det var vackert! Och de andra —
ja, en kan inte tala om, hur det gick med
dem, när de sågo klockerskans ofärd.
Nämdemannen var den ende i laget, som
stod sig, för se, han varinte född i Dum-
medal. Han slog ett glas starkt i vatt-
net, så det blef likasom till gök eller
toddy, och så ropade han: OM
» Skål, Poffertl - Du är en :sablarnes |
rolig uppskojare, men denne gången lu-=’
rade du ej Per nämdemanl> |
»Tafflen är slut!s; sade Pistolpufferten |
så oskyldigt, som om han i hela sin tid
varit okunnig i alla hyss, den spektakel:
makaren. Och så torkade han af Turkéns
nye! väst, som farit bra illa.
Men icke nog med alla de andra på-
hitten, rycker så den galne Pufferten sto-
len undan, just som patronen reser sig
upp, så han håller på att slå extra med
benen i vädret. På samma sätt går det
hela den raden; för Pufferten nappade
stolarne, innan herrskapen hunno så myc-
ket som hass en gång. Men vid andra
sidan om bordet stod nämdemansmoran
med stolen i näfven och skrek:
»Det var då en heljarps karl, som inte
slutar, förrän han rent får stolarne i skal-
len!»
Och hon gaf honom en studsare med
stolbenet, så han drattar öfver ända. Han
till att svärja och skälla. Vingfält for på ho-
nom, och då tandvärken inte hade satt sig
hos patronen, blef hau också galen i hättan
| på Pufferten, så der nära blifvit helt slags-
mål, om inte klockaren gifvit sig till att
ringa med en liten slädbjellra, som stod
på bordet; Då blef der skickeligt tyst,
så klockaren kunde. hålla; ett tal och gå
i borgen för, att allt var son det skulle
vara, och att det var justament ett sådant
gille, som kungen brukade göra för riks-
dagsmännen, och att der var mer än. en
af dem, som hållit på att slå extra med
bakbenen, men grinat lika mildt mot de
kunglige pufferterna eller, som en säger,
lakejerna. för det.
»Ja, det kan vara godt och väl för
dem, som äro klädda derefter!» trulkade
nämdemanskan, »men jag och min man
kalasa helst med folk, som låter en stå
på två ben; den, som vill, kan leka him-
melsprätt med de store.»
Och så tog hon sin man med sig och
gick hem, men ingen, kan i denne, dag
få henne till att tro annat, än att hela
’Turkéns fina kalas var stäldt på lur af
| Pistolpufferten. för att drifva. med den
nye patronen. och hans umgänge:
— Se
Drömme.
Op mod de skjar derude
skyller det store hav, —
her skyller mine, drömme .
over mit hyerdagskav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
