Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Literatur.
Till och med Saima blir vältalig, när hon
talar om sin offervillighet och menar, att hon
älskar honom, fast hon icke törs tillstå det
öppet. Hela det der samtalet mellan en gift
herre, som lägger ut sina nät och en ung
dam, som låtsas i all oskuld gå i dessa nät,
hela detta samtal torde vara en konversation,
som är egen för vår tids halfva.medgifvan-
den åt lösaktigheten. -Saimas sympati kan
man också bättre förstå än fruns. Det är
något äfventyrligt öfver direktören, något,
som man brukar kalla att »lefva och låta lefva»;
i hans sätt att se lifvet igenkänner man ung-
domens starka mod och bekymmerslösa trots,
som öppnar nya vidder, nya utsigter in iett
förtrolladt land, der öfverflöd och rikedom
äro hvardagsgäster, och der — i den verl-
den, är Saima i sitt element, och som barn
i huset känner hon sig derför hos bankdirek-
törens, der champagnen strömmar och sjelfva
luften är parfymerad med alla utstrålningar:
ne från konstföremål och lyxartiklar. Det är
ett andligt band, som förenar dessa, oh som
vi förstå. ’ Detta band brister, när Saima
skall infria siva skuldförbindelser, sina vexlar,
de andliga nämligen d. v. s. sina löften, som hon
i hänförelsens ögonblick uifärdar utan att
tänka på, hvad de äro värda. Som ungt
folk i allmänhet borförtpantar hon till den
lysande frestaren sitt hjerta. Men så kom-
mer ett annat ögonblick, när det gäller att
infria sitt hedersord, när bankdirektören
och hon stå midt emot hvarandra, han som
fordringsegare, hon som gäldenär. I detta
ögorblick spelar hon bankrutt. Hon talar
möd en småvishet och en förståndighet,
som kunde anstå en guvernant och hedrar
en ung flicka ur en af småstadens bästa
pensioner, Så der är det att lita på de
stora orden, de. guldskimrande löftena; när
pröfningen kommer, är metallklangen borta,
och det står ingenting kvar af hänförelsen;
då blir den stackars bankdirektören nedstämd.
Plötsligt får han hjelp och tröst, der han
minst kunde vänta, Han gör den upptäck-
ten, att hans hustru kan vara storartad, ntt
kandidat Rönne kan vara hjertlig. Desse
blifva begge meddelsamma, de trötta honom.
Men här står man vid en början, icke vid
ett slut. Nej, det är verkligen sluter, Strax
efter dessa samtal, som föras, medan exeka-
tionsbetjenterna torka sina stöflar i förstugan,
går ridån ned; Det är bara början till slu-
tet, som Final handlar om, Resultatet ligger
i styckets oskrifna sista akt. Det är intet
slut på det hela, och deri ligger efter vår
mening styckets svaghet. Det är nämligen
två intressen, som delat stycket: itu. ’ Det
ena intresset har kapat åt sig brorslotten, det
andra intresset har fått stå tillbaka. Ty det
är en alldeles annan sak, än denna karaktärs:
historia, som är handlingens kärna.
Det, som stycket egentligen handlar om,
det är icke någon karaktärshistoria men en
historia om ett fallfärdigt hus, der det lefves
friskt undan, der man samlas för att kasta
af sig arbetsrocken och den officiella unifor-
men. Tonen i bankdirektörens salong är huf-
vudsaken i första akten : Man pratar i: grup:
per, och hur man pratar sedan — utan rast
eller ro låter man tungan löpa — det är som
en medgifven och knapt tillmätt nådatid, efter
hvars tolfslag man får lof att vara som van-
ligt — ceremoniös, respektabel, lugn, sjelfbe-
herskad. Men innan dess — innan det allt
samman är försvunnet som en dröm — medan
marken bränner under fötterna, medan mar-
ken gungar under fötterna, vill man skynda
sig att njuta lifvet. Man gör sitt bästa, man
äter, dricker, förtalar och är elak — något
»i morgon» fins icke här i huset. Här går
den elake kandidat Rönne omkring med sin
förtorkande kritik, mest mördande, när det
gäller hans köttsliga syster, som han så-in-
nerligt föraktar, kanske derför att hon är så
lik honom sjelf. ,Och så är hon så vacker
och så hyllad! Det är den broderliga hän-
synslösheten tagen på kornet, det är den
manliga afundsjukan, tecknad efter den gam-
la Adamsnaturen som modell. Och den eman-
ciperade är också med — fröken Sandell tror
| jag hon heter — en engel med temligen ur-
| blekta drag, uppsminkad med -fraser ai sista
modet, Ibsensk, karlföraktande, sedlighetsin-
dignerad, i hvart ögonblick begagnande sig
af frasens fikosalöf för att skyla sn andliga
nakenhet, fanatiskt kämpande för de gamla;
goda, radikala, idealiska ideerna, som klinga
i hennes öron så bra, derför att de äro så
banala och abstrakta, och hon är så banal
I och abstrakt; derför att de äro så skysväf-
vande, och hon är så skysväfvande, ty det
| är så längesedan det upphörde att vara en
| ren utopi för henne att finna ett manligt
ideal. Hon är fallen för alla abstrakta ideer:
hon är så förståndig, och verlden är så barns-
lig. Och i andra ändan af rummet jollrar
Saima med barnets oerhörda sjelfförtroende
’ om lifvets högsta frågor, och talar vishet,
som är så nyfödd och så direkt hemtad ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
