- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
8:5

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt. 5

Den Vinterdag kan vare,

De Drömme ligesaa!

I Kval og blodig Fare

De over Sindet gaa;

Snart lokker de og daarer — og

bliver Dagen lang,

Man drömmer, vaagner, drömmer saa

engang for siste Gang!

Förvandlingar.

Skizz af Gottfrid Peterson.
GD :
oa stod vid tullen, utanför den stora
> stadens yttersta hus, en liten låg
koja, som skulle ha passat förträffligt som
en bättre backstuga ute på landet, Fram-
för mig låg landsbygden, kuperad och

höljd i hvit snö, som lyste bländande i

en eftervinterdags skarpa sol. Gatan, som
jag stod på, fortsatte som en smutsbrun
väg förbi närmaste kulle, bakom hvilken
den försvann. Jag följde denna väg till
kullen, uppför hvars sluttning jag steg,
upp På toppen för att betrakta utsigten.

Jag vände mig åt det håll, hvarifrån
jag kommit, och framför mig utbredde
sig staden med sina kyrktorn och i luf-
ten. drifvande rökmoln, så långt jag kunde

se. Som en väldig stenöken låg den, sön-
dersprängd och otillgänglig, med djupa

klyftor mellan takens af hvit snö beteck-
nade ytor.
ska af de många tiotusental, som den hy-
ste, syntes, skulle man kunnat tro, att
denna stenöken alldeles saknat lif, om
icke öfver densamma hvilat liksom ett
sakta guy och luften då och då genom-

skurits al en hård hvissling och andra

skarpa ljud.
Länge lät jag blicken glida öfver allt
detta,

Derefter vände jag uppmärksamheten
till kullen, der jag stod. På dess sluttande
sidor befunno sig mörka fält, från hvilka
uppsteg en lukt, som kom mig att emel-
lanåt erfara en obehaglig, nästan kväl-
jande förnimmelse.

Och som ingen enda männi- |

| Dessa mot den hvita snön så bjert
afstickande, mörka och illaluktande fält
bestodo af ett tjockt lager af utbredda
afskräden, sopor och lumpor af allehanda
slag, hvilka man såsom odugliga kastat
ifrån sig i staden:

— Bort, vi vill inte se er mera!

Der lågo gamla delikatessburkar, li-
körkrus, champagnebuteljer, ölflaskor, der
lågo bitar af eleganta klädningar, stora
stycken af gamla kjolar, af manskläder,
nedtrampade skor, trasiga galoscher, half-
va kappsäckar lågo och vräkte, ja, der
fans till och med ett alldeles helt snörlif,
på hvilket man såg böjningarna efter en
kvinnas runda bröst.

Der var allt möjligt; och allt efter
som man betraktade dessa olika föremål,

| framträdde de allt tydligare som vittnes-
börd om mänskligt lif. I detta affall,
som man vrakat i husen, kunde man se,
liksom i bitarne af en krossad spegel, bil-
den af deras lif, som vrakat det. — —
Men plötsligt stördes jag i mina be-
traktelser af två arbetsklädda karlar, som
’stego upp för kullen. De gingo ut på
ett af de mörka fälten, böjde sig ned och
började, pratande, peta i smutsen med
grofva pinnar, som de höllo i sina med

ullvantar beklädda näfvar.

Det var lumpsamlare, och oupphörligt
hittade de något, som de petade upp och
sedan kastade bort i förvar upp på den
hvita snön. :

Der hamnade delikatessburkarne, cham-
pagnebuteljerna, likörflaskorna, der ham-
nade de nedtrampade skorna, och snör-
lifvet kom flygande som en klumpig få-
gel; allt, som icke var helt och hållet för-
| vandladt till smuts, togs upp, putsades en
| smula och beskref en båge genom luften

för att blifva liggande i snön.

Sedan skulle man föra det alltsam-
| mans tillbaka in i staden och återgifva
| det åt människorna till nytt begagnande.
| Att de derinne kastat bort allt detta, att
| de icke ville veta af det mera, det hjelpte
| således icke. Man skulle ändå återfå det,
om man också icke skulle komma att
känna igen det. — — — —

Endast den värsta smutsen blir slut-
| ligen kvar, svart och illaluktande, vidrig
| att se på, vidrig att komma nära! Ty den
kunna lumpsamlarne icke använda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free