Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Literatur.
Literatur.
Svensk vitterhet.
f Gunnar Wennerbergs samlade skrif-
ter är utkommet fjärde bandet,
» Smärre dikter», hvilket äfven är värkets
sista. —
Som det är med värklig häpnad, vi
tagit kännedom om detta alster af svensk
vitterhet, anse vi oss i det allmänna för-
nuftets och den sunda smakens intresse
böra påpeka dess märkliga innehåll, så
mycket mera, som både författarens och
förläggarens namn samt bokens solida
utstyrsel gifva allmänheten rätt att vänta
sig något af värde, och, öfverhuf-
vud taget, den dagliga pressen endast
haft ampla loford till hands för denna
värsbok: Det skulle naturligen varit oss
en glädje, om vi kunnat upptäcka något
värderikt i detta arbete af en så celeber
författare som G. Wennerberg, men detta
är tyvärr ingalunda fallet.
Den som besökt Gripsholms eller Sko-
klosters gamla slott, skall helt visst ej
ha undgått att erfara, huru man därinne
i de dunkla gemaken gripes af en stäm-
ning, hvilken liksom för en bort från det
värkliga, nyktra lifvet utanför. De gamla
porträtten från Carlars och Gustavers
dagar bli lefvande, och man nästan kän-
ner en viss vördnad och andakt vid åsy-
nen af kopparkämparne — rustningarne
i nischerna. Men tag dem ut i dagslju-
set, dessa gamla porträtt, troféer och rust-
ningar, låt himlens sol och friska vindar
spela omkring dem, tag dem ur den om-
gifning, den position de hade där inne i
riddarsalen, och all stämning skall för-
svinna: tydligt ser man dammet, rostfläc-
karne och framför allt den ihåliga tomhe-
ten af dessa kopparskal.
Ungefär så förhåller det sig med den
afdelning af denna diktsamling, som bär
titeln »Frihet och fosterlandet.» — Många
af dessa dikter äro, som författaren själf
säger, ursprungligen skrifna till melodier
och bilda tillsammans med dem ett stäm-
ningsfullt helt; musiken hvälfver omkring
dem en stämning, som vid vaket, nyktert
genomläsande alldeles försvinner, hvari-
genom de komma att påminna just om
den beklämmande tomheten hos en gam-
mal aflagd rustning. För mången skola
dessa dikter ändå äga en viss tjusning,
just emedan han hör musiken, deras
»frånvarande väsendel», men detta är i
så fall denna senares, ej diktens förtjänst
och kommer i alla händelser ej den till
godo, som ej är så lycklig att vara mu-
sikalisk. För honom ter sig denna dikt-
samling ganska egendomlig.
Redan i första dikten visas oss vår
moder Svea, sittande på ett bärg, och hela
diktsamlingen igenom har förf. samma
hallucivation, endast med några få vari-
ationer. — Dikten »Den svenske soldaten »
är ett ståtligt stycke. Det dånar och dun-
drar, trammas och trumpetas, och hela
den gamla arsenalen från Leipzig, Lit-
zen och Narva är framme och prålar.
Och när den svenske soldaten sedan stuc-
kit ihjäl en hop medmänniskor och inte
orkar med mera, dör han slutligen med
den fromma sucken: håll den rackarn
varm,
»’Ty den svenske soldaten, han vet nog han,
hvad som höfves en svensk och en kristen (!)
man.»
Nå, om detta skall föreställa kri-
stendom, så påminner den bra mycket
om den, som — enligt historieskrifvaren
Carlsson — lär ha besjälat Karl XII, ena
timmen ett kapitel i bibeln, andra en or-
der att bränna en fredlig by. —
Hela dikten är präglad af en osann
| svenskhet och är med all visshet ej nå-
gon trogen skildring af den «svenske sol-
| datens» själslif och känslor, som säkerli-
gen ej äro så högtrafvande.
Lika osann är dikten »Stridsrop», sid.
8, där förf. utslungar den botelsen, att
»hämdens trogna minne, nabo, lefver än!»
Redan på den tid, då Talis Qualis skref
sin värkligt storartade och kraftiga »Ut-
’ maning» (> Världens Goliath, österns jät-
te»), talade man om stötar i krigstrum-
peten under fredstid och fann redan då
detta otidsenligt; vi tro ej, att detta uttryck
för patriotism legat till sig sedan dess.
Afven draga vi i tvifvelsmål förfs. försä-
kran, att »det ärfda vikingsinnet åter trär
| till ledungs.»
I såväl denna första som i den sista
aldelningen är förf. högeligen förbittrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
