Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Från Finland.
stora huset, hvars första våning är så klart
upplyst. Så snart vi träda in i vestibulen,
mötes vårt öra af ett egendomligt buller;
detta blir starkare i den mån trappstegen bli
färre. Uppkomna i den till arbetsrummen
ledande korridoren, finna vi oss plötsligt för-
satta i en liten verld, der sågens raspande,
bhammarens och yxans slag afbryta hyfvelns
monotona hväsande. Obekanta äro dessa ljud
troligen ej för flertalet af oss. Någon gång
ba vi ju alla varit i tillfälle att besöka en
snickarverkstad och hafva kanske funnit bull-
ret från en sådan i hög grad störande. Ej un-
derligt då, om måhända äfven nu en eller annan
för anstalten kanske mindre fördelaktig re-
flexion skulle stjäla sig på oss. Undrande
öfver, hvilket intryck vi väl skola hemföra
från denna lilla utflykt, stiga vi in i verk-
staden.
Den stora salen, för tillfället begagnad
som verkstad, upplyses af ett flertal elektri-
ska lågor, och i dessas sken rör sig hela
den arbetande skaran, erbjudande en icke
så litet fängslande anblick. Råka vi besöka
inrättningen en måndag eller fredag eftermid-
dag, äro vi i tillfälle att se de fullvuxna
eleverna arbeta.
Låtom oss stanna en stund för att skänka
vår uppmärksamhet åt den närmaste unga
damen, som, försjunken i sitt arbete, ej anar
att hvarje hennes rörelse följes af våra
kritiska blickar. Hvad förehar hon då?
Jo, vår frökens fina fingrar skola ega
tillräcklig styrka att förfärdiga ett i sanning
föga poetiskt föremål — ett yxskaft. Du
skakar kanske på hufvudet, ärade läsare,
och på dina läppar spelar ett lindrigt löje,
hvars mening ej kan vara tvetydig. Men
skrattar bäst, som skrattar sist! Se först
och bedöm sedan!
späda gestalten all den styrka, som fordras
för att med så stor lätthet och framgång
kunna handtera hyfveln? Säkert är, att ar-
betet går undan med god fart. Medan vi
stå der försänkta i betraktande, afplanar ruban-
ken ojemnheterna å det till skaftet bestämda
trästycket. Nu reser sig vår snickare (eller
»snickerska», om Ni så behagar) ur sin
böjda ställning och, behållande hyfveln i han-
den, pröfvar hon med ögat den upphyflade
sidan. Icke nog dermed — vinkeln måste
fram och begagnas på ett sätt, som antyder
ganska stor vana. Ännu ett tag med hyf-
veln, ännu en gång anlitas vinkeln, och så
kommer turen till passaren. Måtten tagas,
Hvarifrån tager väl den |
skaftet ritas upp, och käckt griper den fina han-
den i sågen för att med den såga ut konturerna.
+ Hvad jag sett, de raska tagen, den åt
arbetet riktade uppmärksamheten, den allvar-
samma minen, den pröfvande blicken — allt
stärker mig i min tro, att lilla fröken, oak-
tadt de späda fingrarne, skall lyckas att fram-
bringa ett arbete, som en snickare »par profes-
sion» vore nöjd med.
» Vill fröken låna mig sin rubank?» — lju-
der det bredvid mig. »Gerna, men magistern
lånar mig väl sin bandknif eller sin spock:
skifva?» Och föremålet för vår uppmärk-
samhet räcker hyfveln åt sin granne samt
tager med ett lätt »tackar» emot de begärda
verktygen.
Vi gå långsamt längs hyfvelbänkraderna,
alltjemt stannande för att kasta en intresse-
rad blick åt höger eller venster. Här föres
hyfveln med kraft af ett par unga karlarmar:
spånorna flyga, kinden rodnar af ansträng-
ningen. Men hvila — det ger man sig ej
tid till, förr än då arbetet för aftonen är slut,
Vid ett annat bord är ett ungt fruntimmer
i beråd att stämma ned en sked, — ett oför-
sigtigt tag — stämjernet tar orätt riktning,
och vår fröken får nöja sig med en skråma,
som lär henne att härnäst akta sig bättre.
Här gröpes en mjölskopa, der snides hufvu-
det till en spatserkäpp, medan svarfvens hjul
är i oupphörlig svängning, och det hvassa
jernet ömsom föres af seniga manshänder,
ömsom manövreras af ett par svagare kvinno-
händer.
Här och der synas mindre grupper, der
man, allt under det händerna arbeta, icke
låter den lilla orostiftaren, tungan, vara overk-
sam. Ett utbyte af tankar med det för han-
den varande arbetet som utgångspunkt, litet
oskyldig kurtis ibland, ett kvickt infall nu
och då — ja, hvem förtänker väl de unga
ett sådant oskyldigt kryddande af arbetet!
Från grupp till grupp, från bord till bord
går lärarinnan, fröken Vera Hjelt och hen-
nes medhjelparinnor, öfverallt gifvande amvis:-
ningar, varningar, reparerande möjligen skedda
skador. »Här måste vi begagna strykmått,
så få vi den behöfliga linien» — »fröken
akta sig för bandknifven» — »dessa sidor
äro ej vinkelräta» — »jaha, det är bra» —
och så fortgår det hela aftonen. Alltid vänlig,
alltid uppmärksam, ständigt färdig att genom
bestämda anvisningar underlätta arbetet, oför-
truten så i råd som öfvervakande af: dessas
efterföljande, eger frk. Hjelt i hög grad den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
