Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 9
sorg. - Men detta, att han alltid : ville
lemna åt: henne sjelf att afgöra allt...
»Ser du, jag vet ju aldrig, hur jag
skall göra»,
Åh bevars — tänkte han — det plär |
du nog veta, -— när du vill något annat
än jag vill.
Der ha vi det! Underst i hans tanke-
gång låg i alla fall despotism. Han ville
pestämma för henne, och att han nu var
förargad kom sig slutligen och sist af
medvetandet om, att det var han, som
måste ge vika, både nu och vid andra
tillfällen.
Han ville ändå inte för allt i verlden
göra sin hustru till ett viljelöst bihang |
åt hemnes man — ej en gång om hon
sjelf helst velat ha någon, som bestämde |
för henne, och om hon äfven passade
bäst så.
Han blef allt retligare, missnöjd med
henne och med sig sjelf. Bloden steg
honom åt hufvudet, men ingen märkte, |
hur upphetsad han var. Och tankarne
jagade hvarann, objudna tankar, som
snärjde honom och sköto fram hvar-
andra.
»År du ond på mig?»
Det blef alltid hennes fråga, då han
talat allvarsamt och sökt väcka hennes
insigt om, hur han ville, att hon skulle
utveckla sig sjelf, göra sig till en fri
personlighet med egna tinkar och eget
ansvar. Men visade han då, huru plan-
löst och barnsligt hon tänkte och hand- |
lade, och frågade han rent ut, om hon
ämnade slå sig genom lifvet på det sät-
tet, då slutade det alltid med att hon
blef ledsen och trodde, att han var ond,
derför att hon burit sig dumt åt.
Då måste han förklara, att han alls
inte var ond, eftersom han inte var det.
Och så blef samtalet slut.
Hon var dock alls inte någon tank-
lös docka. Man skulle hört, huru kan-
didaten hade prisat sin fästmös intelli-
gens och goda hufvud. Och då hans
beundran ibland hade yttrat sig mycket
oförstäldt, hade hon blifvit riktigt rädd
vid medvetandet om, hur olika hon var
mot hvad han trodde henne vara.
Hvad hjelpte hennes ärliga önskan
att kunna motsvara hans goda tankel
När hon skulle visa egen vilja, då gick
det alltid galet — som nu.
Selma skulle blifvit bra förvånad, om ]
hon vetat, hvilka stora proportioner denna
bagatell tagit i hennes mans tanke.
Förr — när han byggde luftslott om
sin framtid — hade han gladt sig åt, att
| Selma var så fästad vid sitt hem. Han
’ hade nära nog förebrått sig, att han äm-
| nade rycka henne från de gamla, hvil-
kas ögonsten hon var. Hon skulle få
vara hos dem ofta och mycket, det lof-
vade han sig sjelf. Han ville ju göra
allt för att hon skulle få trefnad, och
| han fann det fullt naturligt, att hon skulle
komma att sakna mycket af det hon var
van vid, då hon skulle lefva med honom.
Han lefde ju så stilla och indraget för
| sitt arbete.
| Men efter brölloppet tänkte han på
| annat sätt. Nu var han svartsjuk, nu
"tyckte han, att han sjelf inte egde mer
(än en liten del i henne, att han var ett
’ bihang och ingenting annat. Nu hade
| hon varit ute på bröllopstrip med honom,
I nu behöfde hon hvila ut i sitt eget hem,
| i sin gamla omgifning, och der — hos
| föräldrarna och i flickhopen — der pas-
| sade hon också bäst.
Och när han då också var der, då
hade bon allt, hvad hon kunde önska sig
| och då var hon lycklig. —
| »Hvarför är du ledsen? Jag ser nog
att min vän är ledsen?»
Det var på aftonen, då de kommit in
i sitt lilla rum på vinden. Det var då,
hon lade armarne om hans hals och hvi-
skade till honom sin fråga.
| Han svarade, att han hade kommit
latt tänka på så många ledsamma saker.
| Men det var just inte något, han kunde
| säga henne.
| Han hade inget förtroende för henne,
I sade hon.
| Men hans tankar hade redan fört ho-
Inom så långt, att han inte kunde tala
om dem för henne, ty sade han allt,
| skulle han såra henne, och sade han en
| del, skulle han skada sig sjelf utan att
| uträtta något.
| Han nöjde sig derför med att säga:
| «Det fattas ännu mycket, innan du lär
| känna mig så pass, att du kan se moti-
ven för hvad jag gör».
Han såg, att hon alls inte förstod.
|
|
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
