Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
11
| | het, all tankens själfetändighet, all sin-
I
Lundastämning.
Co amla, dammiga stad, som ännu i vår
tid står så oberörd af de moderna |
tankarne, jag återser dig med en känsla
af outsäglig beklämning. Det faller mig
som en kväfvande tyngd öfver bröstet,
det är som vore luften mättad af medel-
tidsmikrokokker, som om millioner mögel-
svampar förpästade atmosfären. Och jag
tycker mig känna, hur de massvis bita |
sig fast i lungorna, och hur blodet våld-
samt reagerar mot infektionen.
Du är dig lik, så nedslående oförän-
drad. Jag känner dessa hus och gator,
jag känner de flästa af människorna som
trampa dem. Dessa bleka, nikotindruckna
drag har jag sett förut. De väcka inga
angenäma minnen till lifs; de förtälja
blott en gammal, gammal historia.
En sorglig histora om en epigongene-
ration utan lifskraft, förslöad, likgiltig
för alt, nu sedan de klingande fraserna
börjat fastna dem i halsen, till och med
kring bålarna.
Aldrig såg jag en hänförelse speglad i |
desea vax-stela fysionomier. Och om nå-
gon gång punschen eldade dem, var deras
uttryck endast rått och cyniskt.
Detta släkte är icke ungt; det har
aldrig varit det. Eller om någon var det
i början när han kom hit, drog det icke
lång tid, innan universitets-atmosfären
kom hans ungdom att vissna bort, som |
en fin grön planta kväfves af dammet
vid allfarvägen.
Detta släkte är icke friskt; ty hvar
är modet, lefnadslusten? Dessa dimmiga,
skelande blickar tala icke om hälsa och
krvaft. Det är något kufvadt i hela appa-
ritionen — något af ett dresseradt djurs
förskrämda ödmjukhet. Och den bleka
hyn, den hopsjunkna gestalten, de smy-
gande, tafatta rörelserna fullständiga in-
trycket.
När jag ser denna ungdom i förtid
gammal, tränger sig en fråga ovilkorligen
på mig: hvem har sugit blodet ur dessa
människors ådror? Och hvad har uni-
bästa åren af deras lif, som de här för-
slösat — i utbyte mot all känslans frisk-
versitetslifvet skänkt dem i stället för de |
nets spänstighet, som detta lif förtagit?
il En slö likgiltighet för det värkliga
| lifvets kraf; ett borneradt, skråmessigt
| förakt för det arbete, som härdar krop-
| pen och spänner musklerna.
Men detta förakt har hämnat sig på
| deras egna kroppar. Musklerna, som al-
| drig spänts till en yttring af kraft, aldrig
"tvingats till ett energiskt nappatag, ba
| småningom förslappats. Och de skola
vägra att lyda, när lifvet en gång sätter
sin hvassa knif för strupen på en för-
slöad generation — då det gäller att ar-
beta för brödet i svett och möda, eller gå
| under.
| Se dessa händer, hur de darra af ner-
vositet! Det är tobaken, kaffet, kammar-
| luften, nattvaket och utsväfningarne. Det
| är så det sjukliga onaturliga universitets-
| lifvet hämnar sig.
il Hit komma de, landets söner, ofta
| friska och lefnadsduktiga. Och i stället
| för att lära dem lefva, lär man dem på
’ sin höjd att läsa. Och i stället för att
lära dem arbeta, lär man dem att för-
| akta arbetet.
Och medan deras bästa ungdom rin-
ner bort, år efter år, sitta de i kvafva
kyffen och suga nikotin ur långa pipor,
| medan de mätta sin andes hungrande läng-
"tan med gammal, möglande vetskap, som
"icke gäller det värkliga lifvet — det lif
| som lefves utanför detta dammiga spindel-
nät, där auktoritetstrons gråa spindel fån-
| gar sina offer.
Här ha många -— sorgligt många —
| rika möjligheter vissnat bort. Här, i
| denna unkna luft, depraveras själen. Här
’ skapas de förstuckne egoisterne. Här
lär man sig att förgylla sin naturliga
| egennytta med förfalskadt guldpapper; att
göra våld på sig själf, på det bästa man
har: det ungdomliga och friska: öppen-
heten, frimodigheten, öfvertygelsen.
Dessa ungdomar äro vid tjugo år lik-
giltige för alt, som icke omedelbart rör
deras egne iutressen. Eller om de icke
| äro det, ha de åtminstone lärt sig grina,
| hångrina åt alt.
Det fins icke en frisk rörelse i landet,
som de icke hånat, det fins snart nog
| icke en man med själfständig öfvertygelse
I
I"
I
||
"
I
I
I
» hvars namn de icke enskildt eller offent-
ligt släpat i. smutsen. Och hvarhelst en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
