Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
7
sågo på en oskyldigt som ett par barna-
ögon och alldeles försvunno i en massa
rynkor, då han skrattade. Och han skrat-
tade gerna.
Han var, hvad man plägar kalla
en lycklig menniska. Han såg verlden
gladt och ljust, var förmögen, hade inga
bekymmer; men i stället — naturligtvis |
— en massa vänner. Det var förvånan-
de, så många vänner han hade.
Han hade blott en svaghet; icke egent-
ligen ett fel, ty han rådde icke för det,
utan snarare en olycka. Han hade ett
så godt hjerta.
Hans hjerta var så godt, att det var
omöjligt att icke missbruka det.
fullkomligt svårt att icke duka under för
frestelsen att bedraga honom. Han var
ju så godhjertad!
Oräkneliga voro de bedrägerier, för |
hvilka han var utsatt. Och han fördrog
allt med en outtröttlig godmodighet, blef
aldrig vis af skadan. Om han någon
gång fått sina ögon öppnade på ett allt
för obarmhertigt sätt, kunde det hända,
att han blef — icke ond — endast upp-
fyld af en slags smärtsam förvåning öf-
ver, att det fans något sådant som otack-
samhet och svek; men det varade icke
länge, han hade snart funnit på en eller
annan förklaring, som öfverensstämde med
hans eget redliga hjerta, och var åter be-
redd att på nytt låta narra sig af den
förstkommande. Han var obotlig, det
trodde jag åtminstone den tiden.
Tomas Holt var naturligtvis ofta kär —
ett par, tre gånger om året i genomsnitt.
Men han var trettio år gammal, innan
han blef kär på allvar — och då blef
han: olyckligt kär. Hon hette Ellen Vilde.
en af sällskapslifvets mest firade skönhe-
ter. Jag är, som du vet, en gammal mull-
vad och tar mig inte ut på baler. Men
jag hade hört sägas, att hon fattat en
mycket allvarlig böjelse för en ung offi-
cer, som inom societeten hörde under ru-
briken: de intressanta.
I ett halft år var Tomas Holt mycket
olycklig, och hans vänner gjorde allt för
att trösta honom. Jag tror, att hans goda
hjerta aldrig blifvit så missbrukadt som
den tiden.
Så berättades mig en dag på våren,
att den unge officern i fråga gått i ut-
Det var |
Jag kände henne den tiden endast som |
| ländsk krigstjenst. Någon tid derefter
mötte jag Tomas Holt på gatan. Han
| var i ett strålande humör, tog mig under
’ armen och sade en massa saker, som det
inte alls var någon mening i, tog så tvärt
| afsked och var försvunnen, innan jag
hann se, hvart han tog vägen. — ’
| Vid denna tid var det, som jag reste
| utomlands. En dag i juli — jag var då
| i Paris — fick jag på posten ett kort, på
| hvilket stod: Tomas Holt och Ellen Vilde.
| »Factum est», mumlade jag för mig sjelf
| och lade bort kortet.
| Jag kom icke hem förr än på nyåret.
| Då hade de varit gifta en månad.
| Då jag träffade Holt voro de första
ord, han sade mig:
— Jag är den lyckligaste menniska un-
II der solen!
| Och det tror jag äfven han var. Jag
| lärde denna tid känna haps hustru, och
| hon gjorde ett mycket godt intryck på
| mig. Hon var, som jag visst redan sagt,
mycket vacker, och jag tycker om, att ett
fruntimmer är vackert. Det är kanske
| en svaghet, men jag kan nu inte hjelpa
| det. — Men hon var dessutom en kvinna,
| som man såg hade gått igenom något,
| utkämpat en kamp med lifvet, haft en
’ uppgörelse med sig sjelf — en kvinna,
"som sett många illusioner ramla, många
drömmar besvikas, men hvars hjerta dock
ännu bar inom sig möjligheten af en ny
vår. Jag tycker om sådana kvinnor, som
lidit, och som äro nog stolta att kunna
| dölja spåren af sitt lidande och nog sanna
för att ännu kunna tro på lyckan. Jag
’ håller af dem så, som en gammal mull-
I vad som jag har rättighet att göra det,
’ och jag vördar dem.
Jag tror inte, att hon var mycket kär
I sin man, men hon satte värde på ho-
nom och sökte göra honom lycklig. Blott
(en sak oroade mig, hon såg ibland så
| trött ut — så förfärligt trött. Och han
— ja, han var, som sagdt, den lyckligaste
, menniska under solen. Sådana menni-
| skor äro kanske tröttsamma i längden.
Denna lycka varade i två år. Så fick
den ett sorgligt slut.
En dag. då jag kom upp till dem,
fann jag der före mig en herre, som i
första ögonblicket föreföll mig bekant, på
| samma gång han gjorde intrycket af att
| vara en främling. Holt presenterade ho-
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
