Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 i Godt hjerta.
I
nom för mig som »sin bäste vän», löjt-
nanmt BB... Det var samme man, i hvil-
ken man sade, att hans hustru varit för-
älskad:
Han såg ut att vara en trettio år, ha:
de en ståtlig, militärisk hållning och såg
mycket bra ut. Det var något på samma
gång mycket: tillbakadraget och mycket
sjelfmedvetet, nästan hänsynslöst i hans
väsende. Jag kände, att jag borde hysa
motvilja för : honom, men jag kunde det
icke: — jag. har nu engång en svaghet
för sådana der karlar.
Jag: gaf akt på min väns hustru; hon
var något blek, men annars sig alldeles
lik: "Hennes sätt mot löjtnant B. var lugnt
och obesväradt. Dettyckte jag interiktigt om
— jag vet inte bvarför. Aftonenförflötange-
nämt som vanligt — men ändå hade jag en
tryckande: känsla öfver bröstet, då jag
gick hem. Jag är i allmänhet en smula
fatalist af mig, men» jag tror, jag aldrig
haft ett så tryckande medvetande af, att
det fins nägot, som heter öde, som den
kvällen. |
Kanske var det derför, som jag en hel
månad icke kom mig för att besöka dem.
Jag var flere gånger på väg, men en
oförklarlig motvilja kom mig alltid att
vända om vid porten.
Men en-afton kom jag al en händel- |
se — en egendomlig händelse för resten
— att gå förbi det hus, der de bodde.
Jag såg upp mot fönstren — det var
mörkt i våningén — endast i Holts eget
rums lyste det. Då beslöt jag att gå upp
till "honom.
Han var verkligen ensam hemma, satt
i sitt rum och rökte och var vid sitt bä-
sta lyune. Hans hustru hade på för-
middagen gått på visit till någon slägling
och hade troligen stannat till middagen.
Och” så började "han uttömma sig i lof-
ord öfver sin nyaste, bäste vän.
Den stackars token!
Jag hade känt mig litet beklämd, då
jag gick uppför trapporna, men jag blef
åter: lugn, då jag såg, att ban var sig all |
déeles lik.
Jag satt bredvid
han låg 1 soffan: och rökte:
jag upp något från bordet och vände det
mellan fingrarne. Det var ett kuvert,
som tycktes innehålla ett bref; det var
igenlackadt, men hade ingen utanskrift.
hans skrifbord,
Tanklöst tog |
Hvad är det här? frågade jag och höll
upp: brefvet mot honom; Med detsamma
jag hade sagt det, ångrade jag mig, jag
fick en pinsam känsla af, att det var en
olycka i rummet med oss. Jag betogs
af en plötslig frestelse att förstöra detta
| bref, som jag höll i handen. Men jag
rörde mig icke, och då Holt tog brefvet
ur min hand, var den alldeles som: för-
lamad.
Han satte sig på andra sidan om bor-
I det och bröt upp kuvertet. Jag kunde
icke förmå mig att se på honom — jag
| betraktade envist en fluga, som kröp på golf-
| vet framför mig. Det föreföll mig, som om
hvarje hennes minsta rörelse i detta ögon-
| blick fått en ofantlig vigt, jag tyckte, att
| hon svälde ut och i dryg sjelfbelåtenhet
inkräktade hela rummet, ja, jag inbillade
mig nästan, att hon betraktade mig med
’ hånfulla blickar: ’ Jag hörde brefvetrass-
| la, som om det darrat i Holts händer,
men så blef det alldeles tyst, så tyst, att
jag tyckte mig höra det ljud, som flu-
’ gan frambringade genom att gnida benen
mot: vingarne. Då uppfyldes jag på en
gång af afsky och förbittring mot henne.
| — Jag sträckte fram foten för att tram-
på ihjäl henne — men hon flög, och jag
| såg upp på Holt.
Han satt alldeles hopfallen och stirrade
på bhrefvet, som sjunkit ner mellan hans
knän, liksom vore det för tungt: för ho-
"nom.
"Tom ropade jag — hvad är det?
Han: ryckte till; rätade upp sig och
| såg på mig. ’ Han var så blek, att jag
blef helt illa till mods... Det var en så-
| dan blekhet, somvicke endast sträcker sig
| till kinderna, utan som går djupare. Jag
| tror, att äfven hjertat kan blekna ibland.
Med en mekanisk rörelse sträckte han
fram : brefyet mot mig, men just, då jag
| skulle taga det, drog han långsamt till-
baka: sin hand; det kom en mörk skift-
ning i hans ögon, och hans ansigte blef
kallt och afvisande.
Hela denna scen står outplånligt in-
bränd i mitt minne; jag mins hvarje hans -
| rörelse, hvarje skiftning i hansansigte.
> Han såg ett ögonblick skarpt, miss-
troget på mig, liksom ville han läsa i dju-
| pet af min själ. Så reste han sig hastigt
| upp och gick bort åt rummet, Då han
’ kom tillbaka hade uttrycket i hans ansig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
