Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
3
och enka till på köpet kunde hinna skrif-
va ihop det ena stycket efter det andra,
väntade man med blandade känslor på
hvad det nu skulle bli af. Och propp-
full var den gamla skrabbiga Arkadiateatern,
när den bebådade >Työmiehen vaimo>
(Arbetarens hustru)" skulle gifvas första gån-
gen. Man såg der folk af olika färg och
mening, och endast en del af den yttersta hö-
gern på åtskilliga områden, hade hållit sig
borta. Man hade hört, att pjesen skulle vara
ett inlägg i en af tidens frågor. Men vi
skola här, på det läsaren sjef må döma, söka
gifva ett referat af handlingens gång.
Den unge, ståtlige arbetskarlen Risto har gift
sig med tjenstflickan Johanna, och under den
utanför på gatan samlade folkhopens skrål och
enträgna: »bruden ut bruden utb går ri
dån upp öfver första akten, som försiggår i bröl-
lopsstugan, der det unga paret tillsammans med
sina gäster håller rå att roa sig på sin högtids-
dag. Under dit kaffe intages, pratas och skäm-
tas det öfver allehanda, bland annatöfver, huru
Risto kunnat vinna den präktiga Johanna med
hennes 600 mark på banken, och huru det i all-
mänhet går till att männen få sig rika flickor till
hustrur, hvarvid filosofen Toppo (Tobias) upply-
ser, att dertill behöfves blott att »draga de unga
flickorna vid näsan — och den konsten är inte
stor — ty hvad veta de stackarna om verldens
gång? Just ingenting alls.» Efter kaltfet börjar
" värden brådska på med de starkare varorna, och
med en omfamning tröstar han sin unga hustru,
som vill varna honom, och ber, att hon ej må
vara orolig, ty »inte dricker man alla dagar, för
det att man smakar litet och gör sig lifvad
på sin bröllopsdag» Och detsamma tycka
flickorna med, >Trefligare blir det ju, när gos-
sarne äro litet glada.> Endast bruden har blif-
vit allvarsam och blir det ännu mer, när hon ser
den förhånade stackars tattarflickan Kerttu (Gert-
rud), med öknamnet Homsantuu, emot sin vilja
inskuffas på golfvet i bröllopsstugan och blifva
föremål för gästernas närgångna skämt och glo-
sor. Brudgummen har vid den i trasor klädda
flickans inträde dragit sig undan bakom männens
ryggar, men hon uppsöker honom genast med
sin spejande blick, ber honom stiga fram och
utpekar honom såsom den fege bedragaren, den
der trolofvat heune och med ed lofvat taga hen-
ne till äkta, men sedan gift sig med en annan.
Johanna, som icke haft någon aning om sin mans
forna förhållande och icke kan tro derpå, besvär
honom att rentvå sig, men Risto söker blolt att
skämta bort alltsammans, förklarande sig inte
vara sämre iän andra: »Kantänka nu den syn-
den, om en man narras litet med vackra flickor,
isynnerhet en sådan der stackars sämre en som
du, Kerttu; inte behöfver han hafva några all-
varsammare afsigter med det.> Gossarne och flic-
korna skratta åt en sådan» toka» och vilja drifva
ut henne, hvarifrån dock Johanna hindrar dem
N Som bekant, uppfördes denna pjes i våras i
Stockholm. Red:s anmärkn.
|
|
i
I
och bjuder flickan vara välkommen lika väl som
de andra gästerna: Men Kerttu har icke kom-
mit för att sanna; kastande sin förlofningsring,
som Risto gifvis henne, framför dennes fötter,
ilar hon ut ur rummet med hotelse om hämd
på den trolöse förföraren. Genom det, som händt,
är emellertid all glädje försvunnen för bruden,
hon rifver krona och slöja af sig, vill bryta med
Risto och gå bort. Men detta är lättare sagdt
än pjordt: de närvarande med tvänne äldre kvin-
nor i spetsen, hvilka veta, hvad en kvinna an-
står, börja förehålla henne, huru hon, »såsom va-
rande det svagare kärilet, bör uti allting sin man
underdånig vara» »Ar det på detta sätt, du är
din man underdånig,» säger en af dem,» du har
nyss lofvat älska honom i nöd och lust, nu är
den första nöden kommen på eder, och nu skulle
du öfvergifva honom!» Endast Wappu (Walborg)
styrker kamraten uti dennas afsigt, men blir af
de andra snart nedtystad med epitetet »hedning>
och >verldens barn,» hvarefter också Johannas
mod brytes och hon suckande medgifver, att det
ju »vore en stor synd, om hon skildes från sin
man.> Sedan hon på gästernas uppmaning bedt
sin man om förlåtelse, hvilken denne också ger-
na ville gifva henne, ty, säger han, »mannen bör
ju hafva tålamod med hustruns svaghet.» släpas
hon motvilligt åter i dansen, och ridån går ned
öfver första akten, medan folkhopen under fön-
stren ropar sitt: »brudea ut!»
Då vi på stadens handelstorg ett år derefter
återse det unga paret har det gått nedåt för dem.
Mannen har för tillfredsställandet åf sina egna
njutningar gjort af med sin hustrus sexhundra
mark, och äfven det lilla han kan bekväma sig
till att förtjena, bär han till utskänkningsstället.
Johanna trälar för brödet åt sig, mannen och
barnet, men Risto gör för sina enskilda behof
anspråk äfven på hennes arbetsförtjenst. Af-
magrad och tärd af bekymmer, står den unga
kvinnan nu der vid ett brödstånd, vägande i han-
den sitt enmaårksstycke, då mannen kommer ut
från utskänkningsstället, styr rakt på henne och
ber henne taga fram, hvad hon har på sig af
småmynt. Hon gör invändningar; ja, de kunna
| nog vara riktiga, medgifver Risto, »men hit nu
I bara fort med slanten och ställ inte till spektakel,
annars kallar jag på polisen Och med marken
emellan fingrarnce skyndar han segersäll tillbaka
till utskänkningen. Eländigt är det redan deras
lif, men iän värre blir det, när Risto i sitt lätt-
sinne åter börjar söka tattarflickan Kerttus säll-
skap. Denna kommer springande till torget, skju-
tande framför sig sin skottkärra med potäter, som
hon bjuder till salu åt folket, och med detsamma
är också Risto der, närmande sig henne för att
få till stånd försoning dem emellan. Homsantun,
som, kränkt och förnedrad i sin kärlek, känner
zigenarblodet sjuda i sina ådror, hotar och afvisar
honom, men då han det oaktadt vill sätta sig
bredvid henne och slå armen omkring hennes lif,
tar hon händerna fulla med sand från gatan och
kastar honom i ansigtet. Men snart faller hon i
förtviflan, då hon ser honom taga sig med han-
den öfver ögonen; hennes forna kärlek vaknar
starkare än någonsin, och hon ropar i folkhopen
| efter hjelp, hvarvid en klok gumma träder fram,
| undersöker ögonen och förutsäger, att mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
