Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. (4
på annat sätt försvara kvinnans slafveri, fin-
ner man på samma utväg, heter det vidare i upp-
satsen. — Minna Canth fick naturligtvis åter-
igen känna, att det inte är godt att röra vid
det bestående, hon blef bl. a. utpekad som
en hedning och en fiende till »kristendomens
grundsanningar,» ett omdöme, i hvilket också
en hop »kvinnor i landsorten» behagade in-
stämma.
Det berättigade i den sistnämda anklagel-
sen torde dock de betvifla, som läst hvad
förf. sist skrifvit i Excelsior, Finsk Kvin-
noförenings till julen utkomna kalender. Der
ger oss M. Canth början till en berättelse,
på hvars fortsättning och utkommande från
trycket den läsande allmänheten väntar alla
dagar, och hvilken »Framåts» läsare i sinom
tid skola få höra talas om.
N.
— i
Kransbinderskan.
<P sommar och höst,
I vinter och vår,
I hetta och köld
Vid vägen hon står,
Och skarorna stanna en stund på sin färd
Till grafvarnes tysta och ensliga verld.
I vinter och vår,
I sommar och höst
Hon ber: >köp en kransl»
"Med klagande röst;
Och barrdoft och skogsdoft de kransarne strö
På grönskande gräs och på tindrande snö.
Och tåg efter tåg
Förbi henne far
Vid klockornas klang,
Men hon stannar kvar;
Hon ser, hur den blomstrande mön från i går
I dag vänder åter i svepning, på bår.
Och sörjande dok
Och bleknande kind,
De flyga sia kos
Som sommarens vind,
Men drifvorna smälta och sipporna gro;
Då bärs hennes krans till den älskades bo,
Och prunkande lögn
I krusflor och hvitt,
Och tärande sorg,
Som gråtit och stridt,
De dröja och välja med darrande hand
Guirlandér, hon flätat, och kors dem hon band.
Och fin procession
Med likvagn och prest,
Och droskan med späd
Och objuden gäst,
De draga här in på den signade gård,
Fast en får en krans och den andre en vård.
Och kind, som är röd
Af vin och af kvalm,
Och ögon, som läst
En styrkande salm,
Och mun, som vill räkna, hvad arfvet kan bli,
Med calla och ros och cypress gå förbi.
Men helgdagsbonjour
Och sidensjalett,
De ge, hvad de tjent
Med möda och svett:
Hon får deras sparade slant, och hon ser
Sin enklaste krans, som på kistan läggs ner.
En gång skall ock hon
Till grafvarnes stad;
Hvem flätar väl då
Af blommor, och blad
Ett kors, en guirland på den torfva, hon får,
I sommar och höst, i vinter och vår?
Nils: Erdmann.
Vid Beau-Rivage.
AF Stella Kleve.
(CE2e)
JD var vid Lac Léman de träffades —
E = han och hon.
Hon var smärt och fin, vek i lifvet och
fyllig öfver höfterna; hennes öga var ömt
och trånande, hennes mun var blid med röda,
skälfvande läppar, hennes hår var glänsande
och mjukt som silke. Hon älskade varma och
starka färger, vinrödt emot créme och bern-
| stensgult mot svart, men sjelf var hon däm-
pad och douce. Hon älskade rusande parfy-
mer och stormande, rytmisk fortemusik, hon
eldades af stora ord och granna fraser, och
| när hon tänkte, blandade hon dröm med verk-
lighet, nu med framtid.
En öfverkulturens kvinna med nerver så
fina och känsliga som elektriska ledningstrå-
| dar, med sinnen så starka och mottagliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
