Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 Vid Beau Rivage.
; |
att förnimmelsen absorberade tanken. Ett barn |
af blandad race: fadern fransman med sekel- |
gamla, legitimistiska och — parisiska anor; |
modern polska, ättling af hundra furstar, |
hvilka alla led efter led kämpat Polens stri- |
der, lefvat och älskat vid Varsjavas hof.
Han var amerikan — yankee från hjes-
san till fotabjället — son af en »selfmade»
man. Kraftig och smidig var han, med ner-
ver och muskler som stål. Blond, med gråa
ögon, djerfva och skarpa som falkens, ord-
knapp och snabbtänkt, en handlingens man, |
= — — Hon stod på båtbryggan vid |
Beau-Rivage. Vinden förde tillbaka hennes |
|
|
lätta klädning, så att den ljusblå silkesstrum-
pan syntes under de fladdrande: écrufärgade
spetsarne. Den smidiga figuren reser sig fri |
mot den ljusa luften — alla linier fina och
mjuka, alla färger klara och rena.
En ångbåt lägger till; den frustar tungt,
släpper ut en tjock, gråbrun rök och kastar
vattnet i stora böljor, hårdt plaskande, mot
stranden. Solen speglar sig i det blanka mes-
singsbeslaget på skorstenspipan, skiner på
den röda flaggan med det hvita korset, på
den högresta amerikanens mörkblå drägt och
den skiftande silkeslöjan kring Stanleyhatten. |
Hon såg honom strax, och hanrs blick ;
mötte hennes. När hon gick öfver landgån- |
gen, hvilade ännu deras ögon i hvarandra,
och han räckte henne handen, då hon steg |
ombord. |
— Merci, monsieur! O — merci!
Sedan sutto de midt för hvarandra på
akterdäck. Och tillsammans sågo de på, huru
båten drog sin silfverfåra genom det mörkblå
vattnet, och huru i öster solen spände ett
nät af ljusstrålar öfver vinkullarne och ber-
gen bakom Clarens och Montreux — ett skim-
rande nät, som, när det skulle följa kustens
böjning vid Rhönedalen och dragas ut också |
öfver de skogklädda Savoyeralperna, törvand- |
lades till en genomskinlig, ljusblå slöja, bredd
öfver mörkgrönt sammet. Men i vester, klart:
belysta, skeno Jurabergens toppar som en |
rad af hvita perlor mellan den blåa sjön och |
den blåa himlen.
Det var så strålande vackert och lyckligt
omkring dem alltsammans, att hon ovilkorli- |
gen smålog, när hans blick åter mötte hen-
nes. Och han förstod leendet och besvarade
det. Sedan helsade han alltid på henne, då |
de möttes.
Och de möttes ofta, snart mycket ofta —
hvarenda kväll i strandalléen vid Beau-Rivage. |
| in i ögonen.
När table d’höten är slut, och tanten vid
kaffet tager sig en siesta i konversationssa-
longen, då smyger sig Aimée sakta ut på
verandan. Och med den långa, ljusa spetsslö-
jan löst virad kring hufvud och skuldror
glider hon snabt och ljudlöst in mellan mörka
trädgrapper, under platanernus skuggande
löftak, — stannar ett ögonblick för att
lyssna, eller plocka några doftande Gloire de
Dijon, som -hon vårdslöst sticker in vid bar-
men — och så i fullt språng ned genom den
raka gången, tills — — —
— Jackl. — Skyggt, försigtigt kikar
hon fram mellan grenarne af den låga häng-
asken. Skuggan med den brineande punkten
| kommer närmare.
-— Åh, Jack, rökar du?
— Naturligtvis. Hvad skulle jag annars
ta mig till? Tiden är minsann lång nog
ändå. Seså!
Cigarren trampas ut under en kraftig häl.
Den ljusa drägten slutes tätt intill den mörka.
Gloire de Dijon blandar sin doft med havan-
nan.
— Aimée — rösten är en liten smula
kväfd — mins du, hvad du lofvade? å
— Vi skulle ro ut i afton? — — Åh,
men vet du — — — det kommer bestämdt
att synas på dender långa bryggan.
— Åbh prat! Men hvarför är du nu också
så ljusklädd?
— För det — Hon står med armarne
kring hans hals och ser honom skrattande
För det, att det klär mig.
Så lätt, så naturligt och otvunget hade
hon gifvit sig hän i detta förhållande —
glad som ett barn, som kastar sig in i en
lek. Aldrig hade de kommit öfverens om
någonting, aldrig vexlat några löften –- det
hade kommit af sig sjelf alltsammans. De
hade börjat med mycket förnuftiga och in-
tressanta samtal, gifvit hvarandra förtroenden
och utbytt idéer; men sedan han en afton,
då de promenerade längs kajen, helt sakta
bade kysst henne på halsen strax nedanför
örat, utan att hon låtsat om det, så hade de
alldeles upphört med att vara spirituella. De
skrattade, småpratade — mest om hvarandra
eller om dumheter och småsaker,
de ingenting alls, bara sågo på hvarandra —
och smålogo.
Hela kvällarne ströfvade de omkring —
’ kors och tvärs — genom »Le bois» ut på de
| trånga vägarne, som mellan jemnhöga hvita
murar i zigzag slingra sig uppåt vinkullarne.
Eller sade |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
