Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 9
Ofta kunde det hända, att de gingo in i en
eller annan simpel krogstuga, fingo sig ett
glas ’och en flaska af det syrliga hvita vinet,
som de sedan drucko ur, sittande på den låga
muren. Och när de gingo vidare, läto de gla-
set ligga vid vägkanten. Ibland gingo de ända |
bortåt Paudex och Lutry och läto så ro sig
hem öfver sjön — sittande tillsammans på
aktertoften; eller låg han på bottnen med
hufvudet i hennes knä och halfslutna ögon,
medan hon rufsade om i hans tjocka, blonda
hår och gnolade folkvisor från Provence. Och
alla de diplomatiska beräkningarne för att
obemärkta komma in i hotellet! -— öfverens-
kommelserna för morgondagen, den sista drö-
jande kyssen, den sista brådskande handtryck-
ningen! Sålunda ’ — lycklig, obetänksam och
bekymmerslös växte och mognade deras kär-
lek på Lémansjöns soliga strand.
— — — Så kom för första gången tan-
ken på framtiden.
— Jack, hvad skall det bli af mig, när
vi nu skiljas åt ?
Han drog benne tätt intill sig, smekte
hennes hufvud och såg henne in i ögonen
— Skiljas — hvarför skulle vi nånsin
behöfva skiljas åt?
Han satt en liten stund med hennes hand
1 sin och stirrade framför sig, Släpte den
litet hastigt och reste sig upp.
— Luften är rå och fäktig i qväll, Ai-
mée. Det är bäst, att vi gå hem. i
Han bar henne genom skogen, bar henne
på armen som ett litet barn. Hon tryckte
sig tätt intill honom med armarne kring
hans bals och sin kind mot hans.
Morgonen derpå lemnade portiern ett
bref åt Aimée. Der stod:
»Jag reser, Aimée. Jag måste vara för
mig sjelf för att riktigt kunna tänka på det
vi talade om i går. Senast om en vecka är
jag här igen».
Aimte gick i messan hvarenda morgon.
När hon kom tillbaka, hade hon floret ned-
täldt och röda kanter kring ögonen. Efter
middagen smög hon sig icke som förr ned
till stranden, hon sträfvade i stället långsamt
uppför vägen till Lausanne — den branta,
smala la Grotte — och försvann bakom en
af de låga dörrarne i den grönklädda muren.
Jack såg henne, när han om aftonen kom
från bangården i Lausanne och vandrade ned
till Ouchy. Han tog märke på dörren och
väntade utanför.
| Medan han umnu stod der med hufvudet
| mot murens slingerväxter och stirrade ut på
| den månbelysta sjön, hvilken som en blank
| silfverskifva syntes öfver de mörka träden —
I tänkte han åter för hundrade gången de sam-
ma tankar, som drifvit honom bort, och som
han sedan tänkt om så många gånger. Men
nu kunde han ej få dem riktigt rediga och
klara längre — mellan dem och honom döko
der plötsligt upp ett par smäktande, ömma
ögon, fulla af tårar, ett par varma, smärt-
samt skälfvande läppar, som hviskade böner
och spetsades till kyssar. Han kände hen-
nes lena, runda nacke, hennes veka midja,
han såg hennes fötter — höghvältda, silkes-
klädda -— -— tills hans minne slutligen för-
lorade sig i ett brokigt virrvarr af småsaker
och toiletter, doftande :gula rosor mellan sil-
| kespetsar, svartröda, purpurblodiga noisetter
mot runda mjella skuldror.
Men så steg en annan bild fram, en,
som han väl kände, som följde honom öfver-
» allt, den allraförsta, som bränt sig in i hans
| erinring — bilden af hemmet der långt borta
i vester, den stora staden vid Stilla Hafvets
| strand, jättepolypen, som suger blod af en
| verldsdels helsa och ungdom, och som alstrar
| -— guld. Det bullrar och rasslar och hyiss-
| lar och hviner derinne, der strömmen böljar
fram. Der är larm och skrän och strid —
en evig strid för lifvet, tillvaron. — Den
brutala styrkan sparkar sig vägen fri, följd
af. hatfulla blickar från de tusenden, som
skjutas åt sidan. Och medan hänsynslöshe-
ten firar sin orgie, genljuder luften af de
nedtrampades kvidan och förbannelser,
Hvilken råhet, hvilken lumpen. snikenhet
— hungriga djurs strid om maten! Der lysa
blickarne som eldkol i natten — på sin
vakt | Hvar och en på sin vakt! — Det gäl-
ler att passa på sidokamraten, det gäller att
värna sig med tänderna eller gå under.
Men han kunde strida för dem begge —
taga henne kring lifvet och bära henne på
sin venstra arm med bovieknitven lyft i den
högra. Han kunde bona in henne i ett lugnt,
| ljumt rede, i ett hem, mjukt och silkesklädt,
dit aldrig en fläkt af det vidriga rundtom-
kring dem — af lifvet — nådde.
| Och likväll — om der blott kom en
| enda liten springa i muren, tjenade all hans
| försigtighet , till intet. DLuften skulle tränga
lin — denna förpestade, förskämda luft från
i de tusen skorstenarne och tusen gränderna.
Och den skulle hon inandas! — Hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
