Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
9
I solnedgången.
FIG? OMM LE /
fa Alice, vi äro som två stackars ving-
>? skjutna foglar; nu bär det oss icke
längre, det, som bar oss förr .... Längtar
du icke också att få fast mark under föt-
terna, att få klarhet öfver allt detta? Inser
du icke, att det måste sägas — vi ha ju
tänkt det länge nog? Våra känslor hafva
förlorat bouqueten. Det är borta allt det
luftigt fina och daggfriska, som var deras in-
nersta lif, och det, som tiden lemnat kvar
icke godt nog åt mig... Ack, gråter du?
Barn, du får icke: gråta...
kunna ju icke hjelpa, att det har blifvit så
gammalt alltsammans år efter år. Du märkte
det kanske icke, för du var den rikaste, men
jag ’ såg, hur det vissnade inom oss, medan
vi talade om, hur friskt och hur ungt och
hur evigt det var. — — Hade jag kunnat
göra dig till min hustru, hade det varit så
helt annorlunda, men denna långa förlofnings
»lycka» har dödat allting för oss, Vi ha
begraft det under ett berg af ord, det, som
knappt tål trycket af en tanke. Allt det för-
klingande, förflyktigande, som lafver sitt omed-
vetenhetslif i själens lönligaste djup — to-
nen i en stämning, vibrationen i en känsla
— allt detta lockade vi fram ur tystnaden
för att kläda det i parad och kunna säga:
»se här, tag det, tag mig.» Ja, orden to-
gos och orden gåfvos, till dess de voro så
förslitna i trivialitet, att de icke kunde bära
innehållet: det luftigt fina och daggfriska,
som är känslornas innersta lif.
Här är det inte Amor, som öfyverger Psyke;
det är Psyke, som öfverger Amor, Alice. —>
Och han fortfor att tala i ord, som togo
doft och klang af allt, som kan dofta och
förtona i en sommarkväll, och färg af denna
himmel som lyste i lilarosa och mild orange
längst bort, der solen gick ned.
De kommo genom fältet, der rågen grön-
skade.
Han hörde, hur hennes kjol strök mot
säden med ett susande ljud, som hon gick
der,
högblonda lilla flickhufvud sänkt mot. halsen
likt ett tungt, gyllene ax.
Ibland såg han linierna af hennes hvita
| profil, af hennes darrande mun, och han
anade den lidande blicken i ett par fuktiga,
| halfslutna ögon, skiftande djupa i färgen som
| de mörka penséerna vid hennes bröst.
Hon blef blekare och blekare, under det
han talade, och under det hon lyssnade till
sina egna tankar — hur de stego och sjönko
i hennes själ, och hur de brusto, doft och
entonigt, som böljor brista mot stranden.
Hon såg icke, hur solnedgångens svaga
glöd färgade granskogens stammar blekröda,
eller hur den kastade ett rodnande sken öf-
ver gråbruna åkrar i träde — men när de
|| hunnit ut på landsvägen, stod hon plötsligt
Alice, Alice, vi |
stilla framför de båda ensamma björkarna,
| l fälda på ä h sträckte si
åt oss, det är icke godt nog åt dig, det är | AM FBBEOSTIRR på PRESN 60K) StEReEIN SAR
långa, lysande stammar öfver den spirande
| grönskan, svepta som i ett sorgflor af fina,
| nakna grenar.
Och hennes ögon fyldes af skälfvande,
varma tårar, som glänste i hennes ögonhår
och runno utför den tunna, fina kinden...
en efter en...
»Vi måste lösa de band, som icke längre
ha kraft att binda; det är en barmhertig-
hetsgerning mot oss båda, ty du är ju trött
på vår förlofning liksom jag. Och ändå —
när det nu är sagdt, Alice, käns tomheten
tusen gånger mera tryckande än förr.»
»Nej! Som du nyss sade: det är tryggt
att känna fotfäste på jorden. Jag har lidit
| allt för mycket af att marken gled undan
mina fötter, .. Du anar icke — ingen anar —
hvad jag har lidit... Du tror, att jag icke
visste, hur dina känslor mattades dag för
dag. Jag visste det, som om jag känt det
med dina nerver, med din egen ömtåliga upp-
fattning, som gått i ord och istämning ifrån
dig till mig.
Tyngst af allt var det dock, att jag icke
kunde göra det nytt igen, så nytt som det
en gång var.»
«Nej,» sade han,» det har lefvat... Af
jord — till jord, . .>
böjlig och fin som ett strå, med sitt |
De hade icke mer att säga.
de hennes hem.
Hon stod med armen öfver trädgårdsgrin-
den: »Vill du gå in?» frågade hon tve-
kande.
»Nej, tack, icke nu i kväll.»
Hon gaf honom handen, men han gick
| icke, och hon stod orörlig och såg in iträd-
| gården.
Tysta nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
