Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
13
Det är, som sagdt, blott i Sverige denna
slags efterklangsliteratur florerar. Man skulle
tro, att de svenska herrarne, om de än voro
några rena vidunder af moraliskt förderf, vid
det här laget skulle blifvit helt och hållet
omvända, bara af ren förskräckelse för att
icke kunna sätta sin fot i en teater utan att
strax en eterisk och förädlad gengångerska
från deras egen förmodade förtid, förebrående
stirrar emot dem bakom ramplågorna.
Fruarne äro värst. Snart kunna de icke
berga sig smekmånaden ut, förrän de skrifva
en eller annan liten novell, eller åtminstone
en liten dramatisk situation — bara en liten
en, på femtio sidor — med han och hon på
hvar sin sida om ett nattduksbord, och med en ;
slutreplik, som med siva två eller tre rader
obarmhertigt blottar samhällets hundrade lög-
ner och missbruk och för den uppskakade
läsaren öppnar ett oändligt perspektiv af oför-
rätter och elände.
Herre Gud, det är naturligtvis sant allt,
hvad de säga — samhällslagarne äro allt för
milda mot mannen och allt för stränga mot
kvinnan — men uu veta vi det ju alltsam-
mans. Det faller icke längre någon normalt
begåfvad menniska in att neka, att en kvinna
som Karen har ojämförligt mera sedligt värde
än både v, Alnskjold och Etatsrådinnan —
denna sak är man redan teoretiskt öfverens
om — och längre än till feori kunna vi då
väl icke vänta att komma för det första. Ib-
sens järnhand drog så starkt i stormklockan,
att till och med de döfvaste måste vakna;
Otto. Benzon syltade så väl in problemet i
«Brandero» och attiskt salt, att han med
lätthet fick de bittra pillerna att gå i folk
och lockade kälkborgarne att skaka på huf-
vudet och gapskratta åt sin egen inskränkt-
het och begreppsförvirring; — och fru Ed-
gren ändtligen gaf form och uttryck åt kvin-
nornas egen berättigade indignation. Men nu
är det sagdt. Det är dryftadt i hvartenda
hus på talarestolar och i balsalonger, och hvar
enda. fördomsfri menniska med klar tankegång
ger naturligtvis dessa kvinnor rätt. Det är
sägdt — låt nu den, som vill och kan, handla
i frågan. Det är sagdt — låt oss då ändt-
ligen slippa att oupphörligt höra det om och
om igen.
Eller inse de icke dessa damer, som alla
mera äro besjälade af ädelt nit för kvinno-
frågan, än egentligen utrustade med någon
större literär begåfning, att ju mera man brå-
ar med och omsäger denna sak, desto star-
kare skall reaktionen bli, ja, att de rent ut
riskera, att alla deras verkligen goda bemö-
danden dränkas i böljor af skratt. Ty att
en reaktion skall komma, det är der icke
längre fråga om, eftersom den redan har bör-
jat. Naturligtvis kan det sägas mycket om
verldens dålighet — det är icke tvifvel om
det — men det är nu engång ett så svår-
handterligt, jag skulle vilja säga » personligt»
ämne, att det alltid får behandlas med var-
samhet och framför allt med klokhet. Och
roligt är det då icke precis heller ilängden,
det kan då ingen tycka. Genom att på detta
sätt allt framgent, i så starka — och nästan
alltid de samma — ord ohejdadt ge fritt
lopp åt sin indignation, komma de ärade da-
merna att mot sig framkalla männens indig-
nation, hvilken så i sin ordning kommer att
alstra en literatur. "Denna kan bli farlig, då
ämnen ej äro svåra att finna — sällan är
det ju den enes skull att två fela — och
då motpartiet dessutom förfogar öfver bra
mycket skarpare pennor än kvinnorna. —
Man kan ej vänta, att männen — om de
än medge, att det på det hela är rättvist —
i all evighet skola tåla sig med att bli stälda
i skamvrån och skrupensade upp som skol-
pojkar; — uppslaget till reaktionen är redan
gifvet, Strindberg har skrifvit »Giftas».
Jag vet, att den, som säger detta måste
bränna sina skepp och bereda sig på det vär-
sta, ty allt, hvad som angår vår heliga, in-
hemska problemlitteratur, det törs man ju al-
drig säga ett ord emot, så vida man vill an-
ses för en person med fosterlandskärlek, hög-
re intressen och nobla principer. Jag sä-
ger icke heller något emot — Gud bevare
| mig väll — Nej, men jag påpekar bara med
allra största intresse för »saken», att när
öronen väl vant sig vid veropen från »de
Stummes Leir», göra de också mindre intryck.
När ett problem engång blifvit så dryftadt
som detta, så har det spelat ut sin roll i
literaturen, och den författare, som i det
oändliga blir vid att behandla det, blott tör
att få ge uttryck åt sin egen indignation —
den riskerar att i stället för intresse för sa-
ken väcka ledsnad, ja, ovilja, ty — tous les
genres sont bons, hors le genre ennuyeur.
Stella Kleve.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
