Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 Äro våra skolors årskurser öfverensstämmande med psykologiens fordringar:
af oss har icke någon gång eller många
gånger hållit en sådan briljant lektion
öfver ett allt för svårt ämne?
medveten om, att man gjorde sin sak
mycket bra, att man gaf de mest fint ut-
tänkta förklaringar, att man uttryckte
sig så enkelt och lättfattligt — men bäst
som det är, vaknar ett litet tvifvel om,
huruvida barnen verkligen förstått en.
För att lugna sig frågar man då: förstår
ni? Alla barnen nicka och säga »ja», och
så låtsas man vara belåten, fast man i
grunden icke alls är det.
Saken är den, att det finnes ett stort
arbete på undervisningens fält, som ännu
till största delen är ogjordt, och det är
utgallringen af det bästa undervisnings- |
materialet. Arbetsskicklighet fins i icke
ringa grad, men hvartill gagnar väl
den, då den arbetande betjenar sig af
ett olämpligt material? Vi veta ju, att
om man utarbetar en flintknif med den
allra största omsorg och skicklighet, skall
’den dock aldrig kunna jämföras med den
tarfligaste järnknif. Hvwvarföre? Derföre
att materialet är sämre. Man bar hitin-
tills i allt hvad undervisningen angår,
mest tänkt öfver denna fråga: huru skola
vi mesidela barnen kunskaper? Det vig-
tiga, som återstår, är besvarandet af denna
fråga: hvad skall man öfverhufvud med-
dela barnen, och när — vid hvilken ål-
der — skall det ske?
TI allmänhet anser man väl, att man
riktigt valt ett kunskapsstoff, när man
får lärjungarne att förstå det. Ja, men då |
måste man också skilja mellan ett sådant
der tillfälligt förstående, som det vi nyss
talade om, och ett verkligt förstående. Har |
ett barn verkligen förstått något som med-
delats i skolan, så märks det vanligen
derpå, att detta ämne sedermera dyker
upp igen i barnets samtal, i dess frågor,
ja i dess lekar med kamraterna. Barnet
drar fram det t. ex. för att jämföra det
med något nytt som meddelas, det fort-
sälter att tänka och spekulera deröfver.
Om förståendet deremot varit så der till-
fälligt, liksom med våld framtvingadt, så
försvinner kunskapen totalt, och om sam-
ma ämne tages upp någon tid efteråt,
måste läraren göra om samma arbete med
förklaringar och utläggningar som det han
hade första gången. Detta förspilda ar-
Man var |
il
| bete gör i mina ögon lärarens kall mån:
| gen gång rent af tragiskt.
| För att uppgöra en rationel läroplan
| måste man studera barnets psykologi.
| Man får icke taga hänsyn till något an-
| nat än barnets natur, man får icke göra
| sig någon annan fråga än denna: hvad
| behöfver just detta barn vid just denna
| ålder, för att vinna en sund utveckling?
| Man får icke tänka så här: det och det
| måste hvar bildad menniska veta, och
| följaktligen måste det läsas i åttonde klas-
| sen, men för att det skall kunna inhem-
| tas i åttonde klassen, måste man i sjunde
| ha läst det, i sjette det, etc., och framför
| allt måste man i de lägre klasserna ha
| gjort undan en hel del mindre intressanta
minneskunskaper, som kunna utgöra en
god grund.
Hvad jag afskyr detta »göra undan»!
Jag går inte in på, att det fins någon
klass i skolan, der undervisningen icke
har andra uppgifter än att göra undan
något för en följande klass. Bakom denna
tendens att göra undan i skolan, lurar
en uppfattning af hela barndomslifvet,
| hvilken jag många gånger förvånat och
| harmat mig öfver. Det är den der sat-
sen, att barndomen icke är något annat
län en förberedelse för den fullvuxnes hf.
Den är visserligen en förberedelse, r2en
| den är så mycket derjämte. Barnet lef-
ver ett lif lika fullt af sorger, fröjder och
erfarenheter som någonsin den fullvuxne,
och jag tror, att nästan hvarje menniska,
hon må blifva hur gammal som hälst,
skall tycka, att barndomen var det läng-
| sta skedet af hennes lif. Hvarföre det?
Jo, derföre att då upplefde man så myc-
ket, då kände man så mycket, då un-
| drade man så mycket och — icke minst
— då led man, och då saknade man så
mycket.
Huru orätt är det då icke att taga
undan flere år af denna rika, upprörda
tid och liksom säga till barnet: nu skola
vi endast arbeta undan för din framtid,
med ditt lilla närvarande lif må det gå
hur som hälst, det är för obetydligt att
vi skulle sysselsätta oss dermed.
Nej, lika mycket som den fullvuxne
har barnet behof af att lefva ett fullt lif,
att ha ett arbete åt hvilket det kan hän-
| gifva sig, att ha »intressen», som binda
det tillsammans med dess likar, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
