Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
Zz
I
Lotta skelade på sned och vågade ej se | och åter i alla möjliga riktningar, rysta-
henne i ansigtet.
Hvart skulle Klara gå, hon vore så fin.
»Jo, till herregården och söka tjenst»,
Hade man hört!
Ja, för nu måste hon hemifrån.
»Kan väl tro det; det är för trångt
hemma «.
Lotta ville gå, då plötsligt en skroflig
röst hördes inifrån huset.
»Bed Klara gå in och få kaffe».
Lotta låtsade, som hon ingenting hört.
»Ja jag har väl så brådt om ; skall bort
och ge grisarne; vill Klara gå med och se
dem? De ha växt så ohyggligt famost«.
»>Jax.
Men nu stack ett borstigt bufvud ut ge-
nom dörren och ett kruthorn till näsa blef
synligt.
«Kom in Klara, får hon kaffel«
»Tackar, som bjuder», sade Klara och
gick in.
»Har du något kaffe varmt?»
gubben Erson.
»Nejl«<
» Nå, men så värm det då!»
»Det fins ingen eld, och så har jag ej
malet kaffe»,
»Det kan jag ju göra, moster», afbröt
Klara.
Men nu blef Lotta rasande och mumlade
något om gubbtok — Erson var något döf —.
allt under det hon ställde i ordning kaffet.
Hon kände det der anbudet obehagligt, som
om Klara re’n vore hemma i huset.
När kaffet var färdigt, gick hon och
slängde igen dörren efter sig.
Gubben Ersson gick der strakbent och
drog ena foten efter sig. Hans borstiga hår
och polissonger stodo på ände. Det var en
kraftig gubbe, säker och liflig. Klara bara
pratade. Till slut fick gubben satt sig på
sängkanten och smågrinade belåtet åt hennes
pladder.
»Ska hon ha en kopp till?» Han hade
redan bjudit henne tre koppar och tycktes
nu ej riktigt veta, hvad han sade. Men
Klara slog i ett klingande skratt, som gjorde
gubben alldeles yr i mössan.
Utanför dörren stod Lotta med ryggen i
rät vinkel och skefyade med benen, för att
komma med ögat till nyckelhålet och tryck-
te näsan platt mot dörrkanten. Och som hon
ej vågade ge sin ilska luft i ord, fingo hän-
hväste
derna tolka, hvad hon kände, De foro fram |
| de i klädningen och knöto sig, och snart sto-
| do alla fingrarne spretande rakt ut.
Hon reste sig häftigt, alldeles röd i an-
sigtet af ansträngning, och mumlade några
harmsna ord, ty hon hade sett Ersson taga
Klara om den vackra hakan; hon böjde sig
åter- ner och fick då ändtligen höra gubbens
kärleksförklaring och Klara bedja honom gå
| ner till torpet och fria der inför hennes mor.
| När Klara kom ut på svalen, såg hon en
| smutsig strumpläst försvinna i kammardör-
ren midt emot.
Klara gick visst ej till herregården utan
tog raka vägen ner till torpet, och vore det
ej för Lottas skull, som hon kände på
sig låg i fönstret och betraktade henne, och
för de två bröderna, som nu åter hvilade på
[EG .
| sina hackor och stirrade efter henne, hade
hon väl rent af dansat utåt vägen.
Men när hon gick förbi hästarne, kunde
hon ej låta bli ge dem namn, och när hon
kom till korna, gick hon fram till dem och
smekte dem, Rosa, Snödropp, Morlika, alle-
samman, och lät handen med vällust glida
öfver de feta läggarne.
När hon trädde in till sin mor, bad hon
benne sätta på kaffet, ty snart komme Ers-
son. och friade.
»Han?» -— sade gumman frågande och gick
fram till spiseln och tände upp eld.
Så snart Klara var kommen ett stycke
på vägen, smög sig Lotta ur huset bakom
uthusen, för att ej synas, och satte sen i väg
öfver fälten; hon dök ner i ett dike, som
| skylde henne, och sprang ohejdadt, fast ler-
| vattnet stod som solar upp efter vadorna.
Hon var snart hos sin man och svåger, som
ännu stodo och tittade efter Klara, hvars ljusa
duk lyste nere i skogsbrynet.
»Undrar just, hvad jäntungen haft för sig
deruppe i helgdagskläder», sade den ene säf-
ligt och lagade sig i ordning att böja ryggen
och börja arbetet igen.
» Pojkar, pojkar, gubben har blifvit galen
rakt»! hördes plötsligt en röst bakom dem.
Båda vände nätt och jemt på hufvudet
och tittade på Lotta, som alldeles röd och
svettig stack upp ur diket.
»Nå, men så hör då, han ska’ sta’, och
fria till Klara>.
De båda bröderna rätade ryggarne och
intogo åter sin förra ställning, stödda mot
sina redskap.
»Ska’ han»? sade de med en mun.
a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
