Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur bondens lif. — Sindsretninger.
»Om han ska’», gnälde Lotta, »ja’ hvad |
han ska». |
»När ska han då»? frågade August. |
»När han ska? Han ska nu. Gubbto- |
ken sitter redan och rakar sig och ba’ mig
om helgdagskläderna», -— |
»Ba’ han om helgdagskläderna?» sade |
August. |
»Ja hvad han ba" om helgdagskläderna;
August, du måste hem till’en och bindra det.
Du ska veta, den slynan tar: gård och grund |
ifrån oss.
»Får väl så det», sade August lugnt; |
och båda bröderna lade hackorna på axlarne |
och gingo sakta, vadande i myllan, upp mot |
huset.
De satte hackorna från sig, stampade af
fötterna och gingo in i kammaren; Lotta in-
tog sin gamla ställning vid nyckelhålet.
Gubben hade rakat sig och stöd och knöt
kring den ostärkta, hvita kragen en tjock,
svart halsduk; han hörde ej, när de kommo
in. Han vände sig och fick syn på dem, Au-
gust med ryggen mot honom, bligande ut
genom fönstret, Johan sittande på soffan, le-
kande med en kunif.
»Hvad gör I här, pojkar»? sporde gubben.
»Det vardt så hälsikkes varmt», svarade
August utan att vända sig, »vi skulle väl
hem och få oss lite kaffe».
Anders Ersson svarade ej, han drog på
sig rocken.
Nu sporde Johan utan attse opp: »Hvart
ska’ du hän far»? och i samma andedrag
sade August»: Gör det ej, far»!
Gubben stannade med rocken till hälften
på och röt skarpt till: »Hvad är det, jag
ej skulle göra»? Lotta, den slynan, gåfve
han tusan, ja, jäkelen anakka; han led henne
ej längre, ej heller att gå i en annans hushåll,
han ville ha sitt eget.
Bröderna tego forttarande i samma ställ-
ning.
Vore inte kanske alltsamman hans ännu?
Anders Ersson vore nog ännu karl för sin
hatt; han slog i ett hånskratt. Han visste
| som om
| glädjelösa lif nu slocknade; det var inga van-
sko och en spegel i kryckändan, och skulle
till att gå.
»Fars, sade August lugnt utan att se
gubben i ansigtet, »jag får väl då ut arfvet
- mitt efter mor»?
»Får du, nej du får så jäkelen ock»; snä-
I ste gubben.
| »Då tar jag det och så går jag härifrån».
»Det gör jag ock», sade Johan utan att
i 8e Opp.
Gubben tvärstannade alldeles stum.
De två sönerna gingo ut ur stugan, ut på
| åkern för att taga upp arbetet igen.
Der stod Anders Ersson en lång stund
alldeles bedöfvad; han visste han behöfde sina
I söner för bruket; utan dem, nej, det ginge
ej — han stötte den gröna käppen gåvg på
gång i golfvet, så att spaden gjorde djupa
märken; så började han rifva i det tagellika,
| gråsprängda håret, slängde käppen i en vrå
och drog opp och ner i kammaren med strak-
benet efter sig; så tog han i att förbanna och
|
|
|
(E och vred sina händer och grät, riktigt
grät, den gamle token, ty han kände det,
den sista solstrålen i bans fattiga,
liga suckar, hela hans kropp tycktes vilja
sprängas under dessa konvulsiviska snyft-
ningar. Till slut kastade han sig på sängen
och blef liggande käpprak och stel liksom
död.
Med ett illmarigt leende reste sig Totta
från sin ställning vid nyckelhålet. >Det tog
allt på gubbstackarn», niumlade hon,
dr MONA.
SEN
Sindsretninger.
oh
3 det ord har så därende Idang,
+ loner fra tusinde tonger,
»fremad mod dumhed og dorskhed och tvang,»
lydt: over landet, der runger; A
fremad i stimlende stimer
går det med hast over hav og hej,
frihedskompasset: vil vise vej,
nog, hvad de ville; han skulle naturligt lem-
na allt från sig och ta emot ett undantag för
att få svälta ihjäl; för att de skulle bli kvitt
gubben — aldrig i lifvet nej, jäkelen anakka,
skulle han ge en bit jord från sig; nu skulle
han gifta om sig.
|
- |
Gubben gick och tog sin käpp, en tjock, |
grönmålad stock med en liten spade till dopp-
klokkerne kalder og kimer.
sIjemad» det ord har så dragende klang,
lyder med 1st oc med lempe,
ikke selv frihedens fristende sang
tonen kan dulme og dompe;
lad den ej lyde för lxngel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
