Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
11
Jag slukade naturligtvis strax biten. >Indig-
nationsliteratur i ny genre», sade jag till mig
sjelf. »-Men den här indignationen är åtminstone
inte konstlad.»
Och det gladde jag mig åt till den grad —
åt den lifliga naturliga tonen i artikeln, menar
jag — att jag nästan glömde bli ledsen öfver att
en af Sveriges många utmärkta, emancipationsif-
rande kvinnor var förfärligt ond på mig.
Jag tittade rädd upp i den anonyma damens
ansigte, och jag såg, hur under slöjan uttrycket
vexlade i de lifliga, verkligen mycket lifliga dra-
gen, Det var en riktig profkarta på indignation:
först öfverlägsen, Krossande och djupt missbilli-
gande kränkelse öfver att Framåt »utan protest
intog en sådan artikel», dernäst kallt korrigerande
| ett kronologiskt misstag. satiriskt undrande, hur
Stella Kleve skulle kunna reda sig ur den dilemman,
sedan hånfullt triumferande öfver hennes förut-
sedda oförmåga att klarera detta kinkiga fall,
så ändtligen afskedande den djerfva med ett sär
deles fint och lyckligt valdt glåpord.
Der borde den lilla »gatpojken» nu stå med
fingrarne för ögonen och tuta och skämmas gruf-
ligt. Men dertill är hon allt för näbbig och
»vanartig». Hon framhärdar i »revolten» och
svarar,
| Hvad det starkt betonade faktum angår, att
| »Dömd» utkom alldeles samtidigt med >»En Skan-
dale», så tar jag denna förkrossande upplysning
ganska lätt, enär jag aldrig, det jag mins, sökt
inbilla Framåts läsare någonting om tiden för
detta mirkliga verks första framträdande: Ordet
»imitation» har aldrig i min artikel blifvit nämdt,
det har fru Agrells hetlefrade riddare sjelf in-
fördt i diskussionen:
»Rent språk, fröken Stella Kleve» Men, Gud
bevares, jag har ju talat temligen rent utur på-
sen, fröken Anonym, och det är ju just för den
skull, ni är så ond på mig. — »Exempell» —
på förförda flickor å la Karen? — Ja, vet ni,
det är gunås inte så konstigt att finna i vår nu:
varande literatur. Är det inte bevis nog, att
hjeltinnan i fru Agrells sista drama »Ensam» är
af precis samma kvalitet som i hennes första
»Dömd», »Faktal» Ja, factum est (och det är
detta jag hutvudsakligen velat betona i min ar-
tikel), att några damers indignation öfver vissa
erkända missförhållanden i sambället börjar bli
litet tröttsam och långtrådig, och att vår så kal-
lade »moderna» literatur närmast är efterklang
af »Et Dukkehjem», samt att nästan alla dramer
(»Exempel!’s Dömd, Ensam, Ett val, Kärlek, Räd-
dad m. fl.) ha samma hufvudmotiv antingen som
detta stycke eller som »En Skandale»: en föro-
rättad kvinna, som sedan på ett ellér annat sätt
i ett ödesdigert skede af sitt lif kommer i kolli-
sion med sin förtid. För öfrigt vill jag blott an-
märka, att under det jag endast i den första
halfva spalten talade. om »efterklang», har jag
för resten hela tiden behandlat indignationen.»
Härpå har fröken Anonym emellertid ej svarat
ett enda ord.
På slutet af riposten kommer der, som sagdt,
några allusioner på en »vanartig gatpojke.> Jag
har visserligen länge nog studerat alstern af Sve:
riges »moderna» liferatur för att inte ha stora
anspråk på en elegant stil, men det här tycker |
| jag ändå är en liten smula ohyfsadt. Dessutom
| bekänner jag, att jag har en viss svaghet för
H bilder men fordrar också gerna, att de skola
vara någorlunda träffande. Den, som här före-
I kommer, tyckes mig något dunkel. Först och
främst vet jag mig alls inte ha deltagit i något
| »upplopp». Tvärtom — det var så dödt, så lugnt,
| så rikligt kvalmigt lugnt och stilla, den gång
jag skref win lilla artikel; ingen vågade yttra
| en halfdragen ande mot toffelregimentets förtrift-
lighet, (och Gud hjelpe den, som gör det!) Så
kom jag med en liten stilla vink om, att det
vore roligt, ifall damerna snart hade tröttnat på
att vara indignerade, så att publiken (som redan
är trött) finge se något annat än indignations-
dramer nästa säsong, — och det kallar fröken
Anonym en »revolt!» — Jag är mycket smickrad,
det vill jag inte fördölja, men äran är nistan
för stor.
Och till slut kommer der en mördande fras
om »anspråk på att kritisera en hel literatur>
Bevara mig väl! Jag vet nog, att man här
i landet har mycket ringa anspråk på kritik,
men att man i ett kåseri på ett par spalter verk-
ligen kunde nå till att kritisera »en hel litera-
tur», det trödde jag ändå inte.
| Enfin — jag har sagt, att den indignation, det
| här är frågan om, börjar bli en smula löjlig och
| sättet att yttra den litet gammalt och tråkigt,
|| det är allt, och det står jag vid.
| Slutligen ber jag, att — på samma gång jag
Ill
mycket skulle beklaga, ifall Framåts redaktion
i anl; af denna sak finge några obehag från äl-
| dre medarbetares sida — få tacka redaktionen
för dess lugna och fasta häfdande af tidskriften
som diskussionsblad. Ty endast genom att tillåta
| många olika pennor avt der förfäkta skilda me-
| ningar, kan i ett sådant bladl bornerad ensidig-
| het i längden undgås.
| Stella Kleve.
I NERE STR
Till Redaktionen af Framåt!
Jag ber om redaktionens tillåtelse att få göra
ett litet inlägg med afseende på det genmäle,
som en anonym insändare skrifvit i föregående
nummer af »Framåt» mot Stella Kleves uppsats
»Om efterklangs- och indignationsliteraturen i
Sverige.»
Det var säkerligen för många en stor miss-
räkning att i detta genmäle finna, i st. f£. ett på
sak gående försök till vederläggning, som kunnat
ge upphof till en diskussion, ett tomt och i to-
| nen en smula ofint utfall, som ’rTöjer en sorglig
brist på sjelfbeherskning, och som tvifvelsutan
länder den literaturriktning, för hvilken den ano-
nyme insändaren gjort sig till riddare, till mera
skada än gagn.
Vi kunna väl först och främst komma öfver-
|| ens om, att det här är fråga om tvänne motsatta
uppfattningar af skönliteraturens art och uppgift,
hvilka båda kunna tåla vid att skärskådas. Af
ven om den anonyme insändaren sjelf hör till
dessa indignationsdamer, mot hvilka Stella Cle-
ves artikel är riktad, behöfver hon väl icke dex-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
