Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Hem.
och kastade korken upp i luften »fram under
et», ett konstverk, som åstadkom ett omått-
ligt jubel.
Hjalmar Löfvén möttes af heta vatten-
ångor i den anvisade dörren, så täta och tjocka,
att han hade all möda att urskilja personerna
inne i rummet. Ångan åstadkoms af, att en
kvinna just slagit ut en gryta kokhett vatten
i en balja, der hon höll på att tvätta orena
kläder. Golfvet var endast till sin ena hälft
försedt med bräder, framme vid spiseln var
det bara jord. Nägra vedpinnar pyrde på
hällen, och röken, som inträngde i rummet,
stridde med ångan om herraväldet. Det var
nästan omöjligt att andas, så unken och osund
var lnoften, så förpestad af alla möjliga ingre-
dienser. — Uppe i ena hörnet såg han en
säng, han hörde derifrån ett sakta prassel,
och han anade, att en menniska fanns der.
Det var en förskräcklig uppenbarelse,
kvinnan vid tvättbaljan, skarp, förtorkad, med
en ansigtsfärg, som tydde på granskapet till
höger. Men Hjalmar Löfvén hade i sitt fri-
modiga, jemnlika, enkla väsen nyckeln till
de mest olika menniskohjertan i de mest
olika lefnadsvilkor. Han inledde på stående
fot ett samtal, och han öfvervann snart hen-
nes vresighet och ordkarghet. Hon hade
svårt att försörja sig med tvätten, »han som
var far åt den yngste, hade gett sig af för
fyra år se’n, rackarn»
»Nå, men hvem har frun derborta i sän-
gen då?»
»Jo, det är Pamela det, hon hade lung-
inflammation i fjol höstas, och se’n har hon
inte kommit opp mer. Det blir väl inte an-
nat än döden för henne, kan jag tro, men
långsamt går det. Det är svårt för mig, an-
nars kunde jag förtjena mer med att gå i hus,
men jag kan ju inte lemna stackarn ensam
heller hela dagarne.»
»Hvad betalar ni i hyra för
rummet?»
»Di har inte skam i sig att begära
hundratio kronor, det är riktigt hutlöst. Jag
kunde inte komma ut med det, om jag inte
hade en inneboare.»
det här
Hjalmar Löfvén gick öfver rummet, fram
till bädden i hörnet; han gick lugnt med
fasta steg midt i såpluten, som sköljde öfver
golfvet, utan att väja och utan att synas
frukta att komma åt husgerådet, han satte
sig tvärtom på en bytta, som stod i närheten.
Kvinnan senterade detta — det var saker,
som hon förstod sig på, hon hade blifvit så
van vid motsatsen.
>» Ursäkta, inte
doktor»? sade hon.
Nej, inte just doktor, men en som för-
står sig på sjukdom ändå. Hur gammal är
skulle väl herrn vara
flickan ?»
Nio år.»
»Hon är bra liten för den åldern. Får
jag se på din hand, min lilla vän; Hvad
leker du med?» ;
»Med Söndags-Nisse», sade hon, men an-
strängningen att tala skaffade henne ett host-
anfall.
Han kände igen dessa attacker och dessa
skarpa rosor på kinderna; han satt en stund
tyst och stirrade på henne, egentligen med
blicken fäst på en annan sjukbädd, Barnet
såg upp i hans vackra och vänliga ansigte
och smålog.
Detta leende bestämde honom.
»Hör ni, min goda fru», sade han, »skulle
ni vilja låta mig få flickan? Jag vill försöka,
hvad god vård kan göra; ni får besöka henne
hvar dag, om ni vill, och då kan ni också
börja gå i hjelp i hus, om ni förtjenar bättre
med det.»
Kvinnan stod alldeles handfallen.
»Är det herrns riktiga allvar?»
»Ja, det är så mitt allvar, att om ni
vill hemta en droska, så vill jag helst taga
henne med detsamma. Du vill ju komma
med mig, Pamela, du skall få god mat och
en liten fin säng?»
»Är det jag, som skall åka i droskan?»
»Ja Visst, du och jag.»
»Då vill jag komma», sade flickan utan
tvekan.
»Men jag får väl lof att rusta henne
litet», invände modern alldeles ur fattningen.
»Se, här har ni tio kronor. Spring nu
efter droskan och låna mig täcket att svepa
om henne! Ni får komma och hämta det i
morgon.»
Flickan var halfklädd förut. -Droskan
kom fort nog. Modern tog en yllesjal ur
en kista och svepte om henne och bar
henne i famnen ut i åkdonet. »Var nu rik-
tigt snäll mot herrn», sade hon. När Hjal-
mar satt sig upp, tog hon honom i hand,
och han såg, att hennes förut nog röda ögon
blefvo ännu rödare. »Glöm inte adressen»,
ropade han, »numro fjorton Kvarngatan!» De
båda syskonen stodo med vidöppna ögon och
stirrade efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
