Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 35
brefvet från Gemma, raderna om >ma fille
Marianne», ålderdomens försoning efter ung-
domens förvillelser — slutraderna i Mimoser
ge intet fulltonigt slutackord, afrundande det
hela, men de äro karaktäristiska och sanna,
tvifvelsutan fullt sanna.
+ &
kk
Sedan Amalie Skram skref sin digra
roman :» Constance Ring» — som blef utan
förläggare, då den redan var tryckt — har
hon ej utgifvit något af sådan betydelse som
den novell, Tilskuerens november-december-
häfte, offentliggjort.
Knut Tandberg är musiker och frun-
timmerskarl, . Han har: älskat: sin hustru är-
ligt och varmt, men det är längesedan öfver-
ståndet, det vet såväl han som hon. Nu är
det en pinsam tomhet mellan dem, kärleken,
förr så stark, har förkväfts i äktenskapets
graf. Borta, förbi alltihop.
Han har svärmat litet och alltid helt
oskyldigt för den ena efter den andra af de
unga damerna i societeten eller bland hans
elever, . Det ligger i hans natur att vara en
smula förälskad för helt korta tider.
Men nu är han kär på fullt allvar, kär,
så att han lefver upp igen och blir ung på
nytt i frihet och solljus, med glädjen klap-
pande i hvarje pulslag, med jäsande krafter
till: arbete och utveckling. Det är en äkta,
en sann känsla, som fyller honom helt och
hållet, som mäste dödas eller döda.
En tid bortåt lyckas de blanda bort kor-
ten, han och den unga, friska, hängifna flic-
kan, som älskar honom så helt, att hon har
ingen. tanke på annat än sin kärlek, ingen
fruktan, ingen betänklighet.
Hustrun upptäcker allt. Och det är
sättet, hvarpå hon tar denna upptäckt, som
är berättelsens kärna och innehåll. Hon
kastar ej sitt förakt i hans ansigte och lem-
nar hans hus efter en teatralisk effektscen. Hon
blir alltigenom den vikande, den undergifna,
men sin stolthet besegrar hon aldrig och der
är intet förnedrande i hennes undergifvenhet.
»Kärleken kan ej kvarhållas medelst
maktspråk eller framtvingas genom viljean-
strängning». I dessa. ord ha vi »des Pudels
Kern», Det var ej Knuts skuld, att han ej
mera kunde älska sin hustru. Han måste bli
fri, hon vill ej hindra honom att lefva upp
igen. Hon vet, att det är kärleken, som ger
kraft till utveckling, och hon är beredd att
vika.
Hon gör det. Men hon förblir alltigenom
den öfverlägsna, den ädlaste af de två. Hon
är sårad, ej genom mannens kärlek till den
unga flickan utan genom den falskhet, han
visat i sitt förhållande till hustrun. Han
kände henne, då borde han haft den aktning
för henne, att han varit fullt ärlig emot henne.
Hon var inte den, som band honom, när
han ville vara fri. Derför skrifver hon nu
till honom dessa vackra ord om renheten och
styrkan i viljan — dessa ord, som säkert i
framtiden skola komma för honom med sam-
vetsagg — samt om det inbördes förtroende,
två. makar i alla skiften böra och kunna hysa
till hvarandra.
I detta mästerligt skrifna och allt igenom
kända bref — som på sätt och vis bildar
ett motstycke till fru Fönns’ bref till sina
barn i J. P. Jacobsens novell — framträder
den ädlaste blick på äktenskapet, den varma-
ste känsla för hvad ett samlif mellan två fria
menniskor kan och bör vara: icke, hvad det
så ofta är, ett tyngande tvång, som dödar
viljekraften och förslöar själslifvet, ett skal,
för verldens skull bredt öfver inbördes bitter-
het och leda, en liten grafhög af vissnade
blad, minnen om en sommar som varit.
Detta är grundinnehållet i fru Skrams
berättelse. Den torde väcka skarp opposition,
torde. anses som osedlig af alla dem, som
hålla på formen utan att stort bry sig om
hvad der inom döljes.
För öfrigt är det intet program, förfat-
tarinnan uppställer. Hon begär icke, att alla
äkta män och äkta hustrur, som upphört att
älska hvarandra, skulle bryta sina band. I
så fall blefve det säkert ej många kvar. Det
är få hustrur, som tänka likt Knut Tandbergs
ädla, öfverlägsna Birgitte, som fordrar en så
stark öfverensstämmelse — liksom få män
skulle, om förhållandet vore ombytt och de
hade att göra det val, som här är henne
förelagdt, ha styrka att resonnera som hon.
De andra, de må gerna stanna, der de äro.
Taga de sig före att följa det ideela krafvet,
skulle de snart vakna ur drömmen.
Det är heller ingen lifshistoria, förfat-
tarinnan ger oss. Hur det gick sedan, det
har hon intet ord om. Det är inte frågan
här om annat än om Birgittes uppfattning af
sin ställning till sin man. Om hennes nobla
brytning af deras äktenskap tillförsäkrade
mannen ett himmelrike på jorden, hvilket va-
rade till döddagar, eller om han vaknade en
morgon och fann, att han inte längre älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
