- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
49

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt. 49

per dig — det var så tyst, att man kunde
hört en knappnål falla till stengolfvet —
Karin — och så såg han skarpt på Nilsson,
som blifvit blek, och därmed var den saken
gjord, och ingen kunde göra något vid det.
Men efteråt i veckan tog Nilsson till att
dricka, och i fyllan mötte han pastorn och
sade honom uppstudsiga ting och grät af
ilska. |

Därför förbjöd nu v. pastor Algotson
Nilsson att komma till skrift sistliden söndag.
Men Nilsson var styf, han infann sig ändå
till skriftermålet, och när nattvardsgästerna
gingo fram. till altaret, följde han med och
knäböjde vid ringen.

Men antingen nu Algotson förutsett detta»
eller hur det var: icke väl hade orgeln bör-
jat och församlingen stämt i med: 0O Guds
lam — och prästen begynt utdela brödet,
förrän Johan kyrkvaktare stiger fram öfver
korgolfvet — ditåt där Nilsson ligger. För-
samlingen är bara ett enda stort, vidöppet
öga, alla halsar sträckas fram; och så får
man se Johan kyrkovaktare vända åter, le-
dande i kragen en stretande, blossande och
häpen individ, hvilken han knuffade framför
sig och nedsatte i första kyrkbänk. Men, o
bestörtning! Det var icke Nilsson i Blekvik,
det var den beskedlige Kristian i Seby —
kyrkvaktaren hade gripit miste. Nilsson och
Kristian lågo bredvid hvarandra och voro
mycket lika.

Ett sus gick genom församlingen, Algot-
son kastade en snabb blick öfver det hela
och märkte misstaget och i första häpenheten
kom han sig rakt ingenting för, utan utde-
lade brödet åt den ovärdige, der han låg
sammankrupen och visste om intet.

Kristian gjorde sig så osynlig han kunde
i bänken och skämdes som en hund, sllas
blickar riktades nyfiket åt det hållet, det hela
hade gått så fort, att han ej hunnit sansa
sig. Kyrkvaktaren blef förskräckt, när han
säg, hvad han gjort, och började be och hvi-
ska till honom, att han skule gå fram nä-
sta gång. Men det ville Kristian inte på
vilkor — nu hade han tagit skammen, nu
kunde han behälla honom. När han hunnit
tänka sig om, blef han arg. Det var änna
stor skam detta, — sitta som ett spektakel,
det var att bli behandlad, som en inte vore

människa. Nej, han hade ingen lust mer att
mottaga Herrans heliga nattvard, det hade
han inte. Så reste han sig, tog sin hatt

och gick utur kyrkan, röd, skamsen och
ond,

Algotson kallade honom till sig på ef-
termiddagen och förehöll honom det orätta
uti, att han ieke hade gått fram sedan, nu
när han var skrifven. Det hade ju skett i
brådska och misstag, det var väl ingenting
att bråka för, Kristian skulle akta sig att
låta onda, trotsiga tankar uppstå i hjärtat;
det som kom, sände vår Herre för att böja
våra styfva sinnen, det fans alltid något, som
behöfde böjas. Men ville Kristian, så kunde
han för resten få nattvarden nu enskildt.

Kristian stod och tummade på hatten
och svarade just ingenting. Slutligen sade
han, att — ja, det kunde han då förstå, att
det var i misshugg, men det var nu ändå
förargligt för honom, förstås.

Så höll han upp lite, tackade derpå,
men sade nej till anbudet. Han kunde vänta
till nästa nattvardsgång.

— Ja, kom då, sade Algotson, men öd-
mjuka sitt hjärta inför Gud nu, och så skall
Kristian glömma bort det här, det har ingen
skada skett, vet jag, och Kristian får som
sagdt gärna nattvarden nu, om han vill.

Men hela veckan efter hade Algotson
märkt en stel spänning, bland de yngre i
synnerhet, något rakt och mulet i deras häls-
ningar, om inte annat, som retade och har-
made honom. Nej, härdhandskarna på —
det var så mycket trots hos skärgårdsbon,
som skulle ned — skulle. Han blef het i
ansiktet, blott han tänkte på det.

Han visste nog för resten, hvad som stod
honom mäst emot, och det ville kväfva ho-
nom.

Han såg bort på folkhögskollärare Asp,
som satt alldeles stilla och lugn med hän-
derna hopknäpta mellan knäna och tittade
ned på golltvet.

Som hade han känt Algotsons blick, såg
han upp ett tag och fäste ögonen lugnt och
fridsamt på pastorn, fredligt men en smula
liknöjdt. Det var ett ljust, vänligt ansikte
föröfrigt och ett stilla, oåtkomligt väsen på
hr Asp. Om en minut återtog han sin ned-
lutade ställning.

Kyrkoherden hostade nu lite och vin-
kade åt bönderna att stiga på.

De ryckte framåt en och en, tveksamt
och klumpigt och sågo bakom sig, om icke
de andra kommo med.

— Ja, sade kyrkoherden vänligt — ni
ser här en lista, som ni borde teckna under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free