Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framål. 51
— Seså, krångla inte nu bara! Hans
Mänsson — gå nu fram, tänk på sonen, min
käre Hans; tillade han lägre — det gäller
för honom ’ till : våren. — Hans ska” inté
bråka nu.
Hans Månsson klådde sig bakom örat,
men vid det sista ordet lagade han sig be-
tänksamt till, gick upp och satte sig på en
stol bredvid. kyrkoherden, tog långsamt och
säfligt pennan och skulle till att rita dit sitt
namn.
Då hördes ett par harklingar. Det var
Ola på Döshult, som redde sig till att tala.
Bönderna stodo med hattarna i hand
öch gapade på honom, han: såg småslugt om-
kring sig och började:
— Ehuru
je för min del: synes en ska” vida akkurat
besked om en ting, innan en ger sej på’t.
Och det ville je” sia, att når en ingen kun-
skap. har om en ting, så har en ingen me-
ning om”et, och når en ingen mening har
om’et, så ska” en inte tejne namnet sitt hel-
ler: För: i det tör je väre akkurat påstålig,
att ingen af oss bönner och fiskare har läst
de der bögera, som körkeherden taler om, å
så synes je’, vi börte tie still om den saken:
För de” kan di lärde herrarna cha för sej
och ä de” nöt ondt vet, så kommer de”
teminstene inte oss å.våre barn till skade,
så för min del ville je” nu si’a som hr Asp,
att je” inte vill ha not met å gere: Di an-
dre får nu gera som di sjölf vill — ehum.
Men min kära Ola — började kyr-
koherden röd i hufvudet och förtviflad öfver
all denna tröghet och långsamhet, han ska”
väl tro, hvad hans själaherde säger, vet jag,
och han kan väl förstå, att exemplet -—
exemplet, min kära Ola —
Ola harklade sig ånyo.
—– Ehum — körkeherden får nu ur-
säkte, men min enfaldiga mening ä nu den,
att de” en inte har vetskap om, de” ska” en
inte ge sej in i.
Hr Asp reste sig.
— Får jag be att få yttra —
Men nu brast v. pastor Algotsons ilska
lös. - Näsborrarna gingo som lärkvingar, och
han kunde med möda vara höflig, då han
kort och aret föll in:
— Det är inte meningen, att här skall
bli någon diskussion, utan här skall skrifvas
under en lista, och det är hvar kristlig män-
niska skyldig att göra. Djäfvulen går om-
kring som ett rytande lejon i denna usla,
— det ä nu som så, att.
gudsbespottande tid, och ve den — ve den,
han får i sina klor. Och ve dem, som locka
okunnigt folk med i satans gap — sjufaldt
ve öfver dessa förförare, ty de skola brinna
i helvetets lågor.
Hi Asp stod kvar, han låtsade som in-
tet sagts, fortsatte blott stilla och lugnt men
med en omisskänlig och egendomlig fasthet.
— Jag ber få yttra, att detta är ett
mycket klokt tal af Ola i Döshult, och jag hop-
pas, att de omkringstående skola finna det äfven.
Utan kunskap finnes intet fritt omdöme, och
utan fritt och själfständigt omdöme äger en
handling lik den ifrågavarande inte det min-
sta värde. Jag hoppas, att de närvarande
ska” följa sitt sunda förnuft.
Algotson bröt ut. :
— Herr Asps åsigter torde vara för väl
kända för fritänkeri, synd. —
== Hysch, hysch! —- kyrkoherden må-
ste tysta på sin kollega — vi skola inte
förifra oss, sade han lågt.
Det gick ett doft mummel, hostningar
och vissa brutna ljud genom böndernas led.
Isynnerhet de yngre hade retats öfver pa-
storns utfall. Ett uttryck af envist trots stod
att läsa från de flestes ansikten.
En röst sade plötsligt:
— Je” ska” få lof uttala för de försam-
lade, att je synes såna ting kan vi iemna
i riksdagsherrarnas händer, när vi nu ha
dem däruppe. Je” tänker, di kan bättre styra
för såna ärenden, och så gagnar de” inte,
att vi kommer me” allihop, som inte begripa’t.
Den ene efter den andre hade” börjat
smyga sig ut genom kordörren. När stor-
bonden Elisson i Mås slutat tala, var det nä-
stan tomt. Det var bästa sättet att komma
ifrån det, tyckte de. Ett par nyfikna tittade
fram bakom dörren för att höra vidare, men
ett tungt tramp på stengolfyet ute i den
stora kyrkan ljöd allt aflägsnare. Det måtte
vara något konstigt det här — alltid bäst
alt ha namnet sitt oskrilfvet.
— Några storbönder gingo tyst fram
och skrefvo under, bockade sig allvarsamt för
prästerna och gingo åter ut.
Hans Mänsson var inte färdig än; han
hade släppt pennan, när Ola talat, och lång-
samt dragit sig bakom. Han tittade nu
hjelplöst på hr Asp, som dock återtagit sin
nedlntade ställning, oåtkomlig för blickar,
men med röda skarpa fläckar på kinderna.
— Men så såg Hans på pastorn, som bister
bläddrade i kyrkoboken, tänkte på son sin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
