- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
85

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framål. 85

vid och framlade skäl och bevis, men den orsakade
en våldsam storm. De fyra efterföljande numren af
Framåt (21—24) innehålla icke mindre än nio större
och mindre artiklar om »Pyrrhussegrar», än förvå-
nade frågor till rodaktionen, än hänfulla angrepp
mot Stella Kleve, än en liflig tacksägelse till henne,
så ett par lugna artiklar, hvilka bemöda sig attför-
stå och förklara och till sist en redogörelse såväl
från redaktionen som från Stella Kleve. Men icke
blott i Framåts spalter rasade stormen: »Göteborgs
Handelstidning», »Göteborgsposten» och den andra
svenska kvinnotidskriften »Dagnys togo liflig del i
striden. Den sistnämda omtalar i sitt oktoberhäfto
»Pyrrhussegrar» som en skildring, hvilken är uttryck
för »en kvinlig Strindbergianism af den mest för-
nedrande beskaffenhet» och tillägger, att »ou sådan
moralisk run, som dessa två företeelser (Märta Ulf-
klo och Stella Kleve) vitna om, blott kan förklaras
af den fullkomligaste principlöshet i förening med
en tygellös och derför i högsta grad förderfvad och
urartad fantasi.»

»Daguy» slutar med att uttala som sin öfver-
bevisning, att Göteborgs kyinnoförening, som hittills
utgifvit »Framåt,, icke kan fortfara dermed under
tidskriftens nuvarande ledning utan. att skada sig
sjelf och sin sak.

Denna vink togs till eftorrättelse: Göteborgs
kvinnoförening beslutade med en majoritet af I röster,
att »Framåt» skulle skiljas från föreningen, men
samtidigt härmed bildades — af grundläggare till
Göteborgs kvinnoförening och andra dess medlem-
mar — en ny förening, »Göteborgs kvinliga diskus-
sionsförening», hvilken för framtiden utgifver »Framåt»
med samma program och samma redaktion som
förut, Som sagdt, genom stormen bördes några en-
staka, lugna stämmor, förklarande och försökande
att förstå, och äfvenledes Stella Kleve och »Framäåts»
redaktör, Alma Åkermark, skaffade sig så till vida
öronljud för en lugn redogörelse, att striden ändå
kunnat gifva något i utbyte.

Det, som vållade stormen, var väli grund och
botten ott missförstånd, det nämligen, att novellen
skulle ha »tendens», att den var en klagan och en
anklagelse, att Märta Ulfklo skulle vara tidens
kvinnotyp och hennes kamp och segrar en vanlig
historia, Der fans verkligen någon grund till miss-
förståndet, namnet ensamt ger orsak dertill; men
när Stolla Kleve sjelf säger oss (Framåt n:r 23) »att
det icke har vant författarinnans mening, hvarken
att klaga öfver något eller en gång att vilja något,
att det blott varit hennes afsigt, att »så psyko- och
fysiologiskt saut, så objektivt noggrant som möjligt»,
skildra on ung kvinnas lifskamp, att det är som in-
divid hon velat skildra Märta Ulfklo, och att det
endast och allenast varit hennes mening att skildra
lifvet, som hon sett och känt det — så böra vi för-
söka rätta missuppfattningen och taga novellen för,
hvad den vill vara: on lifsskildring. Så komma der
många frågor, först dessa: är denna lifsskildring
sam? och: är en sådan lifsskildring på sin plats i
en kvinnotidskrift? Jag vill — rätt att förstå — svara
ja på båda frågorna. Om lifsskildringen iv sann?
Alldeles ieke, om den utgåfye Märta Ulfklo för att
vara tysen af nutidens unga kulturkvinnor här i
norden. > Gjorde den detta, vore den i hög grad
osann. Ty äovnu ha vi kvinnor här hemma
icke blifvit som män, ännu ir det sinliga mo-
mentet i kärleken -— ehuru det helt visst förefinnes

och måste ock bör finnas äfven hos oss mer eller
mindre medvetet — ännu ir icke sjelfva sinligheten
det väsentliga för oss; ionu ha vi andra »erotiska
fantasier» än dem som väckas till lif af en »solbränd

nacke» och »en roddares nakna arm»; — vi drömma :

ännu både om sympati, förståelse och samarbete i
kärlek, och wvi äro icke färdiga att kasta oss i ar-
marne på den förste man som kommer i vår väg,
blott för att tillfredsställa det »sjudande; brännande
blodets» drift. — Det sjuder och bränner icke heller
så starkt detta blod; vi kunna godt styra det; ty
vår natur är annorlunda än männens. Huru den
har blifvit så alldeles olika, hvad som är ursprung-
ligt; och hvad som är förvärfvadt, det kan här vara
likgiltigt; säkert är: Jkvinnan har ännu en kyskare
natur än mannen. Anm har hon det, säger jag:
ty lika så säkert som jag tror, att denna natur är
förvärfvad: genom århundradens upptuktelse, lika så
säkert tror jag den kan gå tillbaka och förändras
— icke i en hast, men så småningom —- och det
till obotlig olycka för menniskoslägtet.

Att en sådan förändring kan inträffa, att det
fins tecken till att den skall inträffa, om vi icke
äro på vår vakt, derpå lemnar den omtalade novel-
len bevis. Ty såsom individuel skildring är den
sann, det veta alla vi, som något röra oss bland
vår tids kvinnor; der äro åtskilliga, alldeles icke så
få, ehuru långt ifrån de flesta, hvilka kämpa som
Märta Ulfklo, hos hvilka den sinliga driften genom
»ärftlig dispositions, genom fullkomlig sysslolöshet
och oinskränkt hängifvande till balnöjen och >flirta-
tion» — och antagligen af många flera samverkande
orsaker — är onaturligt upphetsad, och hvars kraft
och lefnadsmod gå under i kampen, om också lifvet
sparas, hvilket väl är vanliga förhållandet. Att det
gifvos dylika olyckliga kvinnor, det är sant, derom
fins intet tvifvel. Den nästa frågan blir alltså: Är
det sundt och rätt att skrifva om dem och det i
en kvinnotidskrift? Jag måste svara: Hvar hellre?
Der läses det ju af dem, hvilka fullt sakkunnigt
kunna yttra sig, kvinnorna sjelfva. Och der kunna
de bättre än annorstädes säga emot och uttala sin
mening. Och hvad det angår, om det är sundt att
skrifva om dylikt, fins deticke en sapning i de ord
Stella Kleve citerar efter Paul Bourget: »Osund
literatur! Det är icke literaturen, som är osund! Det
är tyvärr hela vårt samfund, kanske alla samfund.
Det är naturen sjelf; vid hvars hjerta döljer sig ett
obotligt ondt af synd, af smärta och döds: Och
är det icke ganska förnuftigt att tycka, att hvad
vi kunna se i våra medmenniskors ögon, höra i deras
stämma, känna i hela deras väsen. det böra vi också
kunna täla att se svart på hyvitt påi en bok och en tid-
ning. Och något annat har icko tillämpats med publice-
randet af »Pyrrhussegrar». Den bör icke utan vi-
dare sättas i händerna på omyndiga, men läsas och
tagas till eftertanke af vuxna menniskor, isynnerhet
af kvinnor. Det är ju så med många menniskor,
att de förr tänka på det, de läsa, än på det, de se,
— och många se ingenting alls. Alla sådana ha
godt af att ruskas upp af skildringar som»Pyrrhus-
segrar», att bli vakna och taga parti i den strid,
som öfver hela norden alltjemt blir mer och mer
häftig och vidt utgrenad, striden om den rätta ut-
tydnvingem af satsen: »Lika rätt för man och kvinna»
i sedligt afseende.

Ätt det skall vara lika rätt kan man nätt och
jemt enas om, men på hvad sätt? Skola kvinnorna

$
É

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free