Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"kinderna brände två röda fläckar.
Framåt. 97
hvilken uppfostran de stackars barnen få i
hemmen, der de blott höra svordomar och
fula ord; det vigtigaste i lifvet kunna de der
ej få lära sig: lydnad mot Guds bud och
respekt för öfverheten.’’
»Ja, vår tid är förderfvad,’ sade pastorn.
»Och detta förderf, denna anda af olyd-
nad och fräckhet griper allt mera omkring
sig", fortfor kommersrådinnan. Hon hade
blifvit helt ifrig. -Ögonen blixtrade och på
»Den der
strejken i våras — ni vet — ja, det var just
den, som gaf ny fart åt Henriks sjukdom,
folkets uppstudsighet, olydnad och otacksam-
het. Ja, de hafva hans död på sitt samvete,
de hafva mördat honom, de gudlöse uppvig-
larne, som strö ut sitt gift bland folket —’
»Ja, otron — otron -— der ligger roten
till allt ondt», suckade pastorn.
De tego båda en stund. NE
nan satt och fläktade med battistnäsduken.
Man hörde annars icke ett ljud. Det var,
som hade allt lif derinne i det stora huset
stelnat bort och höll nu på att flykta med
den döendes själ. .. Så sade kommersrådin-
nan med litet osäker röst:
»Leon kom i går kväll —>
»Ja — jag hörde det.»
Frun reste litet oroligt på sig, medan
hon bredde ut näsduken framför sig på bor-
det. »Han är ju ännu så ung, då får vill-
farelsen alltid lättare makt öfver själen -—>
Hon såg bort till pastorn.
Han böjde på hufvudet. När han såg
upp och uppfångade hennes oroligt spörjande
blick, sade han något hastigt:
»Ja, hvem slipper nu helt och hållet
undan det frätande tviflet — i vår tid? —»
Han ville tillägga ännu några lugnande ord,
men han fann dem icke. Han tystnade och
satt och stirrade in i hennes ansigte.
»Ni måste känna Leom, sade kom-
mersrådinnan efter en paus: »ni har ju un-
dervisat och konfirmerat honom. Jag kan
icke tro, att han verkligen har vändt sig
ifrån sin barndomstro. Ack, om denna sorg
blott toges ifrån mig! Sorgen att se min äl-
skade son bland bespottarne!s Hon höll åter
näsduken för ögonen.
Inifrån sängkammaren hördes ett sakta
ljud, "som ett rosslande. En dörr gick upp,
och hastiga, dämpade steg närmade sig.
»Leon», sade kommersrådinnan, i det
hon reste sig.
»Pappa har vaknat», sade den unge
mannen med halfhög röst:
ter dig.»
Han följde modern till dörren, hon sade
sakta några ord, och han vände om och kom
fram till pastor Wik, som äfven hade rest
sig och sträckte sin hand emot honom,
Leon Richter hade sin moders vackra,
fina drag och gråa ögon. Uttrycket i Hans
blick var faderns, lefnadsgladt och litet lätt.
Men nu skymtade der bakom någonting annat, en
blandning af oro och osäkerhet.
Han såg skarpt, liksom forskande på
»Han frågade ef-
presten: »Det här har kommit bra ovän-
tadt . . .>», sade han, »det hade väl ingen
tänkt . . . när vi sist råkades här .. .» Han
talade afbrutet, medan han fortfor att se på
presten, och hans blick fick ett nästan bed-
jande uttryck.
Pastor Wik mötte denna blick och sänkte
sina ögon. Den mörka, tunga stämning, som
rådde i det stora huset, som han varit van
att se uppfyldt af muntra, lefnadsglada men-
niskor och strålande i ett haf af ljus — lade
sig nästan bedöfvande öfver honom. Han
ville säga någonting — ett svar på frågan
i den unge mannens blick — men hans tan-
kar voro som fjettrade.
308 co» jag tänker .w.omin fer vil
väl nu taga ... nattvarden .. .» sade sonen
långsamt. Och hvarje ord ljöd som en fråga.
Pastor Wik såg bort mot dörren, och
medan han dröjande lät blicken återvända
till den unge mannens ansigte, svarade han med
ansträngning: »Ja — han vill dö så som han
lefvat. Som en troende kristen, som blott
förtröstar på vår Herres och frälsares Jesu
Kristi nåd.»
Det var som hade klangen af hans egen
röst, de gamla, kända ljuden, i hvilka hela
hans lif låg inbäddadt, och der hans tankar
rullade fram som bantåget längs med skenorna,
återgifvit honom herraväldet öfver situatio-
nen. Han såg med en klar, fast blick på
den unge mannen, och innan han sjelf visste
ordet af, började han tala.
»Det är just vid sådana tillfällen —
tillfällen, der menniskan står maktlös, och
der intet vetande, ingen förmåga räcker till
för att fylla den djupa afgrund, som öppnar
sig inför vår förfärade tanke — dödens af-
grund — det är just då man lär sig inse,
att vår enda verkliga kraft kommer upp-
ifrån, att det endast finnes ett ord, ett namn,
i hvilket menniskan varder salig — vår
dyre Herres och Förlossares Jesu Kristi namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
