Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
99
verkligt god. Det var på en middag. I
rökrummet hade de unga herrarne — icke
just i valda ordalag, upphetsade och muntra
som de voro af vinet — gått åt religionen,
En lång stund lyssnade prosten tigande —
med. ett godmodigt leende. Så sade han
slutligen:
>Ja, ja, mina unga herrar, sådant der
går nog för sig, så länge man är ung och
frisk. Men kommer en gång sjukdom och
död — då hjelper ändå ingenting öfver den
svåra stunden — blott religionen. Menni-
skan är nu engång ett skröpligt ting, och
jag har sett mången, som i lifvet skrattade
åt all religion i dödens stund gripa derefter
som efter sin enda räddning.»
Ja, det hade doktor Fredrikson också sett.
Det fans icke många, som vågade dö utan
prest. Hvaraf kom det?
Han reste sig. Nå men — för fan —
hvad tjenade sådana tankar till? Hvar och
en får sörja för sig sjelf och se till, att han
på bästa vis kommer ifrån lifvet. Dumt, att
man icke kunde röka. En god cigarr hjel-
per öfver många onödiga tankar.
Leon Richter stod utanför sin fars döds-
rum. Han hade redan fattat i portieren
ör att inträda, men så hade återigen den
tanken gripit honom: »Hvad skall jag göra
der? Jag kan ju icke deltaga i deras guds-
tjenst. Vore det icke hädelse — att stå der
stum och kall, en tviflare gent emot det som
uppfyller deras själar?»
Han lutade sig mot väggen, med hän-
derna tryckta mot panna och ögon. Han
hörde moderns undertryckta snyftningar och
prestens röst, som föreläste ur syndabekän-
nelsen.
Derinne dog hans far, och han — sonen
— skulle vara utestängd från hans döds-
bädd. Och med ens förekom han sig sjelf
kall och hjärtlös. Hvarföre kunde han icke
tro som de? — Hvad voro alla förnuftsslut-
satser som annars så lätt öfvertygade honom?
Tomma ord, inbillningar — gentemot verk-
ligheten derinne.
Och nu tänkte han med djup ånger på,
att han hittils egentligen icke trott på fa-
derns kristendom. Han hade visst aldrig
talat med honom derom, men han hade en
känsla af, att fadern höll sig till kyrkan,
emedan det var bekvämast och ansågs
comme il faut. Men nu — nu menade
han, att han med denna känsla gjort fadern
orätt.
»Mina synder», sade den döende derinne
med knappt hörbar röst. »Jesus Kristus,
hjelp! — mina synder —>»
Och klart och skarpt hörde lyssnaren
pastor Wiks svar:
>»Lammets blod försonar dina synder.
Var blott förtröstansfull, och kasta hela bördan
på honom — i tron —>
»Jag tror ... jag tror
hjelp min otro . . »
Sonen drog med ett ryck undan portieren
och inträdde ljudlöst.
Presten höll kalken i ena handen, med
den andra stödde han den döendes hufvud.
Modren knäböjde på andra sidan om sängen.
När hon såg sonen, gick en ljusning öfver
de förgråtna anletsdragen. Hon sade icke
ett ord, hon sträckte fram sin hand och drog
honom till sig. Det var som hade hon ve-
lat draga honom ner på knä — men han
följde icke. Han stod orörlig, med moderns
hand krampaktigt sluten i sin.
Och de gamla kända instiftelseorden
— som han så väl mindes från sin skol- och
konfirmationstid — genljödo i det stilla,
halfmörka sjukrummet, Den döende hade
knäpt sina händer. Med blicken hängande
vid prestens läppar, hviskade han dem sakta.
Det låg ett uttevck af lycksaligt lugn i
hans ögon.
Så åt han brödet och drack vinet.
Och medan han stod och såg på fadern,
tänkte sonen på en annan dödsbädd.
Det var en kamrat till honom, han,
hvars inflytande särskildt hade förmått Leon
Richter att uppgifva sin barndomstro. Han
hade plötsligt häftigt insjuknat och dött ef-
ter några dagars sjukdom. Hans fantasier
hade endast varit svordomar och vilda för-
bannelser, och hans död hade varit kval-
full .. . Och detta dödsrum med sitt skym-
ningsaktiga, milda ljus, sin stillhet, prestens
klara röst och den döendes lugna ansigte
stod för den unge mannen som en före-
bråelse, en anklagelse.
Hvarföre kunde han icke tro som de?
Han = föreföll sig som utstött, som husvill i
denna atmosfer af salig frid och undergif-
venhet. Och en vild längtan grep honom,
en längtan efter denna tro, som var starkare
än sjelfva döden. »Jag tror, jag tror .:
Käre Herre, hjelp min otro ..»
Modren lutade sig med ens fram. Den
döende for vildt med båda händerna i luf-
ten, så grep han efter hustruns hand.
.« . » Käre Herre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
