Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
Framåt.
101
svängde in på politik; den är deras förtjus-
ning; de tillstå sjelfva, att poesi, literatur,
vetenskap, religion, historia, filosofi, alla
andliga intressen och arbeten sedan 50 år
tillbaka. öfverflyglas deraf. Och söker man
på djupet af en tragedi eller en metafysik
efter författarens mening, skall man alltid
finna, att han icke haft någon annan afsigt
än att predika republik eller monarki, stats-
förbund eller enhet.»
Den scen, i hvilken Daniel håller sitt
stora tal till valmännen, afspeglar förträff-
ligt detta politiska vansinne. Har säger
der bl. a. »Det finnes" skriftställare af stor
talang», men då sorlet börjar att öfverrösta,
och »det förekom, som om ordet skriftstäl-
lare förorsakat en viss oro, en antydan om
I betrå dighet, ändrar han sig och fortsät-
ter: :,,Jag påminner mig, hv ad en man med
stort snille och stora politiska insigter ytt-
rade." Stormen flyger sin kos och intresset
blir återstäldt.
Politiken spelar ock in ide båda älskan-
des brefvexling. Bismarck, jernvägarne,
skolfrågan, armén taga större plats än kär-
leken i de bref Daniel skrifver. Man ser
nästan, hur han anstränger sig att glömma
sin politik, och hur denna oupphörligt stic-
ker fram hufvudet och gäckar honom. Då
och då erinrar han sig brefvets egentliga
syfte, och en utgjutelse af ömhet söker sig
väg mellan diskurserna, Äfven i det ögon-
blick, då han synes vara som eldigast, talar
han om idéerna, om sitt land, sin politik,
att fosterlandet och idéerna böra gå framför
allt annat, och att han med sitt naturel äf-
ven vill lida för det han älskar.
Denna tankegång antyder ett begär att
praktiskt verka något. Med all sin idealism
är han för mycket italienare, att kärleken
skulle förleda honom till ett blodlöst fanta-
steri. Han försjunker inte i drömmar, han
blir icke sentimental, och han låter icke sin
smärta verka störande på sin lifsuppgift.
Hans stämning är blott akut, intet kroniskt,
som skall döda honom. Patriotismen kom-
mer att rädda både hans mod och hans
krafter, och hur betecknande är det icke,
då det heter, att det föreföll honom, när
Elena bedt sin bön, som om Gud sade föl-
jande: ,,Du har hennes själ, hon skall i det
andra lifvet blifva din. Du, härdad af en
smärtsam eld, gå, strid, lid, var ett ädelt
i
verktyg bland menniskorna för sanning och
rättfärdighet!" Och stjernorna, bergen, de
stora allvarliga" granarne voro hans vitnen,
då han svarade: ,Ja, det vill jag göra"
Patriotismen tager i anspråk både hans huf-
vud och hans hjerta. Politiken, det unga
Italien, det nya, eniga fosterlandet utträn-
ger alla känslor, som ej ha dess-väl till mål.
Elena liknar Daniel. Fåfängt söker
man invända, att hon icke är någon typ,
att hennes medsystrar i Italien äro ett helt
annat slägte, och att hon såsom italienska
skulle ha lydt endast sin kärlek. Författa-
rens andra qvinnor ega en lösligare moral,
och sant är, att hans hjeltinna måste be-
fraktas som ett undantag; men detta kan
icke hindra, att hon lika väl är verklig.
M:me Staél hade nog rätt, då hon nedskref
följande omdöme: ,,Dessa samma qvinnor,
hvilka Ni finner vekliga som seraljens oda-
lisker, äro plötsligt i stånd till de mest upp-
offrande handlingar. De skola mycket fort
bli värdiga en öfverlägsen man, om denne
öfverlägsne man blefve föremål för deras
ömhet". Enligt Brisset äro de begåfvade
med ett klart och öppet förstånd; de äro
redo till hvarje uppoffring, och de älska sitt
fosterland. — ,Tillgifvenheten för den natio-
nella saken, den patriotiska entusiasmen är
icke mindre hes qvinnorna än hos männen".
Elena, liksom Daniel, är ett barn af
det unga Italien. Blott ur den synpunkten
är det möjligt att begripa dem.
I.
Från Italien till S:t Petersburg är vä-
gen icke så obetydlig. Afståndet är ej kor-
tare mellan Tolstoy och Fogazzaro. Tolstoys
Anna Karenina" behandlar samma tema,
men icke så ideelt som Fogazzaros ,, Daniel
Cortis". Här blir det icke fråga om någon
platonisk förbindelse. Anna har, liksom
Elena, blifvit gift utan kärlek, och hon fal-
ler efter en kort strid för den ståtlige grefve
Wronsky. Petersburgsocieteten är ej så
nogräknad med sådant; furstinnorna och
grefvinnorna tolerera hvarandras svagheter,
och Anna skulle nog helskinnad sluppit un-
dan alla obehag, endast hon hade iakttagit
konvenansen litet försigtigare. Men hon
blottställer sig för öppet, hon får t. o. m.
ett barn, och verlden är icke okunnig om,
att Wronsky är barnets fader.
Hela detta förakt för det konventionella
är dock ett ryskt drag. Tolstoy säger sjelf
om en af , Krig och Freds" bjeltar: , Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
