Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
En liten historia.
låg en vacker villa, bebodd af. major Blom.
Bakom de blanka rutorna af ett fönster, som
vette åt vägen, syntes ett blekt kvinnoansigte
med - ett par stora, svarta ögon, omgifna af
mörka ringar. De fina, regelbundna dragen
buro spår af lidande och umbärande. Hyn
var så genomskinligt blek och läpparne så
tunna och blodlösa. En dålig, utsliten kläd-
ning af mörkt ylletyg omslöt den späda gestal-
ten med de magra skuldrorna och det insjunkna
bröstet. Då och då lyfte hon blicken från
arbetet och lät den för en stund irra öfver
landskapet, hvilket låg der liflöst och dödt i
den kalla grå höstdagern. Ett trött, hopplöst
uttryck låg i de stora ögonen och en nervös
darrning gled då och då öfver de bleka läp-
parne.
Så eländigt lifvet var, och så tröstlös
den framtid hon gick till mötes — och ändå
måste hon lefva — hon måste hänga fast
vid lifvet, hur svår än kampen var, så länge
hon hade barnet.
Anna Alm var stjufdotter till en vakt-
mästare vid tullen och hade sedan barn-
domen vistats i den lilla staden, der hon en
tid uppehållit sig med att gå omkring i husen
och sy åt stadens fruar och fröknar, som ej
sjeifva hade lust att dagen i ända sitta framåt-
lutade och trampa hjulet på symaskinen,
hvilket var ett i längden ansträngande arbete.
Hennes tidigare barndom hade varit dräglig,
ty fastän hon var född utom äktenskapet,
och fastän tullvaktmästaren icke var hennes
far, och hon således icke kunde göra anspråk
på faderskärlek, så hade han ändå varit så
god emot henne, att hon fick mat vid hans
bord och en liten vrå att sofva i — och
stadens flickskola fick hon också besöka. Men
då barnskaran hos vaktmästaren ökades; då
han började supa och fattigdomen tog till,
måste Anna sluta med skolgången för att
lära sig något, på hvilket hon kunde förtjena.
Hon kom nu till en sömmerska, hvilken upp-
rättat ett så kalladt symagasin i staden, och
hvilken utan betalning tög emot unga flickor.
Dag ut, dag in satt Anna i ett litet trångt
rum jemte tre, fyra andra flickor, lutad öfver
arbetet, i saknad at god kost och frisk luft
och i hemlighet närande den önskan att en
gång kunna förtjena mycket pengar för att
slippa att slita ondt och för att kunna köpa
åt sig lika granna kläder som de, hvilka
dagligen förfärdigades under hennes händer.
Mången morgon kom hon till arbetet blek
och förgråten, ty hennes stjuffar, vaktmästa-
ren, hade för sed att, då han sent på qvällen
hemkom rusig och grälig, köra ut hustru och
barn, sedan han först öfverfallit dem med
hugg och slag:
Så gick ett och ett halft år. Nu skulle
Anna i skriftskolan jemte några af sina f. d.
skolkamrater och så skulle hon ut och skaffa
sig sitt eget uppehälle.
Man var i början af augusti och dagarne
voro heta och qvalmiga. Skriftskolebarnen
gingo hem till prosten för att undervisas i
kristendomsläran. Under sex veckors tid från
kl. 10 på f. m. till kl. 3 på e- nr sutto 10
flickor och 5 gossar instängda i ett litet rum
för att höra på prostens utläggning af kate-
kesen och den heliga skrift jemte en och
annan berättelse om missionen i hednaverl-
den, ty prosten var en ifrig arbetare på det
stora missionsfältet. Han var ortodox och
höll strängt på tron. Utan tro kom menni-
skan raka vägen till helvetet — utan tro
var ingen räddning från satans välde möjlig
— om en menniskas gerningar voro aldrig
så förträffliga och hon icke hade tron, så var
hon oåterkalleligt fördömd.
»Du skall tro, du skall tros, surrade det
i öronen på Anna, der hon satt i den qvafva
kammaren, stirrande på en fluga, som lång-
samt spatserade upp och ned på prostens
hvita halsduk.
»Du skall tro, du skall tro», ljöd det i
hennes inre, när hon kom hem och stjuffadern
drucken raglade henne till mötes för att öfver-
falla henne med stryk, derför att hon åt hans
mat utan att sjelf förtjena något och derför
att hön var en oäkta unge.
Ja, hon ville försöka tro, men det
var så svårt att tro, att det fanns en Gud,
som dött för oss af kärlek. Hade han verk-
lig kärlek för menniskorna, så hade han kun-
nat hjelpa henne, så att hon sluppit stryk
och svält. Och hvarför skulle de andra flic-
korna i skriftskolan ha sådana fina, vackra
klädningar, och hon bara en lappad gammal
bomullskjol — nej, sådant var inte kärlek —
det var inte rättvisa, och hon ville inte tro
— men gjorde hon inte det, så blef hon för-
dömd, hade prosten sagt, och hon skulle
brinna i helvetets eld — det var rysligt —
ja, hon ville försöka att tro.
Så kom konfirmationsdagen. Tklädd en
klädning af tunnt, svart tyg, hvilken en gam-
mal vänlig fru skänkt henne, satt Anna i:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
