Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
En liten historia.
lyste de mörka ögonen så brännande, att
Anna kände all sin viljekraft förlamas.
De gingo - framåt. Han frågade Anna
om hennes hem m. m. Hon omtalade,
huru sorgligt hon hade det, hon nämde om
sin längtan att kunna komma bort från hem-
met, långt bort. — — I varma, smekande
tonfall lät han henne veta, att från den stun-
den han såg henne i kyrkan, hade han haft
henne i tankarne, han sade henne, att hon
var vackrare än alla de kvinnor han sett och
kännt derute i verlden, att hon var värd
något mycket bättre än det lif hon nu
förde, och att han ville vara hennes vän, en
vän, på hvilken hon kunde lita: Vid porten
till Annas hem bjöd han henne farväl, i det
han än en gång bad henne att fullt och fast
tro på honom — han skulle göra hennes lif
ljust och gladf.
Anna låg länge vaken den aftonen, och
då hon slutligen insomnade, lekte ett lyck-
ligt leende på de fina läpparne och en varm
rodnad brann på kinderna.
Följande -kväll såg bon icke till herr
Holm, icke heller de derpå följande, men i
sin inbillning såg hon så mycket oftare de
mörka ögonen och det svarta krusiga skäg-
get. Der hon satt lutad öfver arbetet, ljöd
det - ständigt i hennes inre de ord han vid
afskedet yttrat, att han skulle göra hen-
nes lif ljust och gladt. Skulle hon verkligen
bli lycklig? — — — >
En vecka gick sålunda.
vacker afton med mild luft och klart mån-
sken. Anna var på väg hemåt. Då hon
gått ett stycke, hörde hon steg bakom sig
och kände sig inom kort omsluten af ett par
starka armar. »Anna, mitt vackra barn) huru
jag längtat efter dig», hviskade Holms stämma
i hennes öra, »nu måste du följa mig.» Han
böjde hennes hufvud lätt bakåt och tryckte
en lång, brännande kyss på hennes läppar.
Hon ville slita sig lös, hon ville neka att
följa honom, men hon kunde icke, hennes
hufvud var så hett, det susade för öronen
på henne .. .. Ett stort mörkt moln drog
öfver månen, — — Anna lät sig viljelöst
föras bört.
Det var en
Det är åter höst och ett år har förflu-
tit. Herr Holm har lemnat den lilla staden
och fått anställning vid ett handelskontor i
hufvudstaden. Annas mor har dött, och hon
sjelf. jemte sin lilla gosse har funnit tak
öfver hufvudet hos en gammal, fattig gumma,
madam Grön, hvilken lifnärde sig med att
sprita bast och väfva mattor. Gumman var
den enda, som i all sin fattigdom hade hjerta
för Annas nöd, då fadren efter modrens död
körde ut henne och barnet, Hon icke alle-
nast gaf Anna tak öfver hufvudet, utan hon
delade äfven sin sista brödbit med henne,
då Anna, utsvulten och eländig, med bar-
net på armen sökte skydd hos henne, ja,
madam Grön lät det icke stanna dervid.
Hon tog mod till sig och gick till en af sta-
dens fruar, som hörde: till frumtimmersför-
eningen, och hos henne anhöll hon om en
liten hjelp för stackars Anna, Frun, som
var af det godmodiga slaget, lofvade fram-
ställa madam Gröns begäran för fruntimmers-
föreningen, och, trogen detta sitt löfte, anhöll
hon vid en sammankomst om en liten pen-
ningehjelp för Anna, sedan hon framställt
det beklagansvärda i hennes belägenhet. Men
då steg fru prostinnan, som var ordförande
i föreningen, upp från sin plats och förkla-
rade med ljudelig röst, att hon för sin del
på det bestämdaste opponerade sig emot ett
dylikt förslag, ty, sade hon, under det de
stålgrå ögonen sände hvassa blickar, att
hjelpa en sådan som Anna, det vore endast
att lägga hyende mwnnder lasten, och de
som anständiga och ärbara fruntimmer borde
icke befatta sig med kvinnor af sådant
slag:
Flera fruar tyckte, att prostinnan talat
utmärkt bra, och de åter, hvilka ej tyckte
det, vågade icke opponera sig, på det de icke
skulle anses hysa sympatier för omoraliska
förhållanden. 5
Anna blef således utan hjelp; men gum-
man Grön tappade icke modet för det.
Hon väfde dubbelt så flitigt, och så behöfde
Anna, stackarn, så litet mat. Dessutom skulle
hon väl också sjelf snart kunna förtjena nå-
got, bara hon blef litet raskare, och bara hon
slapp den elaka hostan, — — —
Det skulle bli stor bal hos general Gri-
penfeldt. Alla stadens sömmerskor voro upp-
tagna, och till all olycka hade majorskan
Bloms sömmerska häftigt insjuknat dagen
före balen. Hvad stod att göra? Den enda
lediga sömmerska var Anna Alm, men hon
var ju sjuklig och klen, När dock ingen
annan stod att få, blef Anna efterskickad och
hon kom:
Klockan är 9 på aftonen. I majorskans
sängkammare brinna ljus och lampor, Fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
