Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Literatur. — En förening.
gripit författarinnans hjärta. Hennes in- || fälle att säga en moralisk sanning på slutet
tresse för människornas frihetskamp gent || — utan sanningarne dallra öfver stämnin-
emot naturen har dock icke kommit henne
att förbise de väsentligaste, yttre bestämningarne.
De historiska, geografiska och etnografiska för-
hållandena finna i henne en vaken och sym-
patisk iakttagare. Magdalene Thoresen njuter
af hvarje drag, som hon kan foga till bilden
af kulturens framsteg trots naturens motstånd;
af hvarje arbetets seger, af hvarje välstån-
dets tillväxt. Och härigenom hafva hennes
skildringar från nordligaste Norge fått ett
mångsidigt intresse, både som en framställ-
ning af nutidsförhållandena i dessa bygder
och som en kulturhistorisk skildring, åskåd-
liggörande det nuvarande slägtets samband
med de gångna slägten, af hvilka det tagit
arf, ett arf af hvars hamdhafvande framtida
generationer skola finna trogna och lefvande
bilder i boken om »Midnatsolens Land.»
Helene Nybloms lyrik uppkallar i min-
net sägnen om Geijers själfulla väninna, Ama-
lie von Imbhoff, som, tillfrågad huru hon be-
tedde sig för att dikta, tigande såg bort till
en blommande rosenbuske. >»Jag förstår»,
sade då den frågande: >»Ni diktar, så som
busken blommar!» Någon gång händer det
visserligen, att Helene Nyblom skrifver vers.
Men det är endast undantagsvis, som ett och
annat poem blifvit »skrifvets — eller med an-
dra ord: kunde varit oskrifyvet. I allmänhet
äro hennes dikter det ovilkorliga, ofrivilliga
uttrycket af ett inre lif, som synes natur-
nödvändigt, omedvetet, tvånglöst hafva danat
sig i just denna skönhetens fullrundade form,
och ingen annan. - Eller, kort sammanfattadt,
de äro oskiljaktigt ett med den personlighet,
hyilken i denna spontant ger sig själf. Ofta
är det naturen, som genom någon sin starka
eller ljufva stämning lockat diktarinnan att
hängifva sig åt naturintrycket; detta har
trängt allt djupare och djupare in i hennes
själ och där framkallat minnen, känslor, tan-
kar, som stämma samman med naturen och
som af denna få väckelse, eller förklaring,
eller tröst. Detta gör, att Helene Nybloms
dikter, hvilkas slutstrofer ofta innehålla en tan-
kebild eller en personlig tillämpning, kallas
»moraliserande.» Men detta beror på en be-
greppsförvexling; hos henne är detta person-
liga framkalladt af hennes förtroliga sätt att
lefva i naturen som med en vän, hvilken
man byter tankar med; hon har aldrig
skrifvit en enda naturskildring för att få till-
garne lika lätt och naturligt som daggdrop-
parne på blombladen; Hennes naturdikter
äro inga taflor målade med ord, sådana, där
man noga får veta, huru allt såg ut, men ej
huru skalden själf kände det han såg.
Helene Nyblom visar oss, hvad hennes hjärta
fått i naturen genom ett känsligt - för-
nimmande af denna samma natur — och
därför väcka också hennes dikter ånyo, hos
läsaren vårens jubel och höstens vemod, vin-
terns friskhet och sommarens fullhet, på
samma gång som de med sjungande rytmer och
varma färger för öra och öga framtrolla de
yttre intryck, som en gång ute i naturen
skapat de olika stämningarne.
Men man får också annat och mera.
Man får se in i denna starka och egendom-
liga kvinnonatur, se den lugn, sjelfbeherskad,
upprörd, frågande, kämpande, segrande, lyck-
lig och lidande om hvartannat — men alltid
sann, alltid hel. Dessa personliga dikter äro
lika litet noggranna själsmålerier, som de
nyssnämda naturbilderna äro landskapstaflor;
det är i en melodisk suck, ett klingande ju-
bel, ett hjärteskri, som bikten sker. Men:
genom dessa snabba, lidelsefulla utbrott af de
känslor, som närts af diktarinnans lifserfaren-
het, eller blifvit ett med hennes lifsåskåd-
ning, kan man dana sig en bild af denna.
egendomliga natur, hvars kännemärke är
att ena en ytterst nyanserad känslighet, en
öfverflödande rikedom af stämning, ett för-
finadt konstnärstemperament med en ener-
gisk - personlighet, med en karaktär, som har
mod att vara sig själf och mod att vara en-
sam. Det är denna säregna natur, som åt
Helene Nybloms dikter förlänar den tjusning,
som endast det på en gång starka och ljufva.
eger, och väcker den harmoniska stämning, som
endast det fulltonigt mänskliga kan meddela.
Ellen Key.
[488
TR
En förening.
Ett blad ur min dagbok
af Allan F.
ag såg dem i somras nere vid en liten
tysk badort, och det var ej bara van
JF lig nyfikenhet, som kom mig att ön
ska, att jag viste något om deras lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
