- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
173

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

173

— I dag går inte mormor ut, började
hon igen. Och om ni kommer och bär er
åt som ni gjort nu, så får ni aldrig några
leksaker af mormor. Men ä’ ni snälla, ska
ni få sablarna en annan dag.

Nytt tjut:

— Och kan ni inte hålla er tysta, så
få ni gå hem — mormor vill inte ha olydiga
barn.

— Kristian, sade Nils genast, ska vi
gå hem och skvallra för mamma?

— Vi ska gå hem och skvallra, repe-
terade Kristian hastigt.

Hvarpå de togo hvarann i hand och
spatserade ut i tamburen, der mademoiselle
lagt deras ytterkläder.

Mormor hjelpte dem på med rockarna,
knäpte igen aila knappar, satte mössorna på
deras hufvuden.

— Adjö med er, hälsa pappa och mam-
ma, och säg att, när ni bli snälla, få ni
komma igen — men inte förr.

Nils var förnärmad, sade inte ett ord.
Men den lille hetsige Kristian vände sig om
i trappan och skrek:

-— Mormor är en riktig »drulle»!

Så ändades ungherrarnas visit den gången.

Gamla mormor var riktigt trött. Dylika
uppträden hörde inte till vanorna i hennes
stilla bo. Gossarna fingo bullra och väsnas,
leka jernvägståg och spårvagn med salssto-
larna, ringa med hennes toiletteklocka och
leka häst genom alla rummen. Deras ovä-
sende piggade upp henne — det var ju barn-
barnen,

Man detta —L!

Hon sjönk ned på närmaste stol, för-
argad, när hon tänkte på deras tiggeri, deras
hotelser, den yngstes skräfvel. Det var rent
af märkvärdigt, så likt deras pappa alltihop
var.

Och den tanken piggade upp gumman,
så hon smålog lilet och måste taga sig en
pris.

Fadern upp i dagen!

Hon kunde aldrig förlåta honom, att han
gilt sig med hennes dotter.

— Jaja, jaja, man måste hålla sig fram-
me, »hålla på sitt menniskovärde», är det
inte så, han plägar uttrycka sig? Inga stekta
sparfvar komma sjelfvilligt, blott vi gapa. Vi
måste taga dem. Jaja, jaja. . .

Hemkomna mötte barnen sin pappa i
tamburen. Mamma var också der.

— Jag skall säga hofmarskalken det,

hörde de pappa säga. Han stod i pels och
hatt och med cigarr i munnen. — Det beror,
sade han antagligen på glömska, på något
missförstånd, som lätt kan rättas. Men när
man är blygsam och inte trängs med lyck-
sökare och tallricksslickare, så är det ingen
som har ens meriter i minne. ..

Kammarjunkaren fick — efter en timmes
samtal med hofmarskalken — löfte om att
få sin lilla efterlängtade prydnad på frack-
uppslaget. Den resande monarken hade varit
så nådig och skickat ett par exemplar för
mycket.

Och dagen efter lille Kristians namnsdag
kom mamma upp till mormor med båda
gossarne, som denna morgon vaknat på rätt
sida och voro hågade att bedja om förlåtelse.
Kristian var så söt, att mormor genast klädde
på sig för att gå med dem och köpa de
efterlängtade sablarna.

— Nå, frågade hon, när hela sällskapet
stod i tamburen för att gå, skall mormor våga
sig ut i dag? Kanske polisen kommer och
tar henne:

— Nej, sade Kristian, tnte nu mera. . .

Kd

Embedet at vare Husmoder.

af
Helena Nyblom.

pi ere lykkeligvis komne saa langt at
CJ de Fleste af os indse den store Mis-
(OMS husholdning der i Aartusinder har her-
sket i Menneskeheden, idet atsaa mange ver-
difulde, frugtbe&rende Evner har ligget uan-
vendte paa Kvindesiden. — Man har ikke
lenger Raad til at lade alle de Krelter gaa
tabt, som Kvinderne kunne byde til det store
Samarbeide.

De fleste tenkende og forstandige Men-
nesker ere nu enige om, at saasnart en Kvinde
har en swerskildt Begavelse, og dertil Lyst og
Energi til at udvikle denne Begavelse, saa er
det ikke alene hendes Rettighed at prove der-
paa, men Samfundet maa vere hende taknemlig
for det Plus hvormed hun vil medvirke til
dette Samfunds Udvikling.

Mod dem der virkelig endnu for Alvor
vil negte Kvinden Ret til at hengive sig til
et serskildt Studium og en selvstendig Virk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free