- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
180

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

180

Vereschagin i Stockholm.

lagen. Nej, den är kriget sjelft, kriget i all
sin grymhet, utan alla de smycken, patriotis-
men hängt på det: TI likhet med grefve Tol-
stoy är det ej slaget, som han tecknar, icke
sjelfva striden, betraktad från stabens stånd-
punkt, men den ensamme soldaten, hvilken
är vigd åt säker död, menige man, som vänta
att blifva träffade af en kula, med geväret
på axeln och utan att se sin fiende:

Här "ligger en afdelning i en snö-tran-
ché på Schipka. Skildvakten står bredvid
och blickar lugnt ned mot slätten. Kölden
eller kanonkulorna invänta sitt offer, och man
fryser vid denna syn, denna hopplösa likgil-
tighet. Där se vi en förpost på en berg-
sluttning i Schipka-passet. Ensam med sitt
gevär står han insvept i kapuchongen. Snö-
stormen kommer; han hukar sig ned, han
faller, och drifvan breder sitt täcke öfver en
man, som dog på sin post. Dessa tre bil-
der ar dessa tre situationer utgöra i sin en-
kelhet en fasansfull tragedi, och mer än alla
ord, alla beskrifningar och bataljtaflor, verka
de på vår inbillning och lära oss känna
kriget.

Här drager en lång transport af sårade
fram på vägen. Bleka och tärda ansigten
visa sig bakom vagnstaken. Andra gå bred-
vid med sina bloddrypande bindlar. Trötte
och utan hopp följa de med, tills de stupa,
för att antingen ligga och dö mellan det
torra, qväfvande dammet, eller upphemtas i
vagnen, på hvilken solen bränner glödhet.
Där är vägen till Plevna med sin linie af
telegrafstolpar. Jernvägsspåret framträder mot
den hvita, snöiga marken, och på sidorna
ligga bylten, gevär och uniformer, omgifna
af korpar, som flugit ned från telegraftråden.
Kommer man litet närmare, får man se, lvad
det föreställer. Alla dessa bylten äro för-
frusne eller stupade, människor, hvilka fallit,
gripna af köldens isband. Så var vägen
öfversållad af de döde eller döende, femtio
kilometer, betäckta af slagne fiender.

Taflorna »Efter drabbningen» och »Ett
turkiskt lasarett» erinra nästan slående om
en del af Tolstoys skildringar, och alla dessa
sjuka, dessa lemlästade och sårade, som ligga
där, höpträngda, utan vård, hufvud vid huf-
vud, utgöra en så hjärtslitande anklagelse
mot kriget, att de trotsa all beskrifning, utom
den i »Krig och Fred.»

Samma förnimmelse al beklämning väcker
segerjublet inom oss. Så, som det framstäl-
les af den obeveklige konstnären, ser man,

trots det upplyftande i ögonblickets stämning,
eländet och misören hos denna här, som pa-
raderar; och oaktadt den fröjd, dessa solda-
ter skola ge luft åt, oaktadt alla mössor, som
flyga i luften för Skobeleff, hvilken, svän-
gande sin hatt, ropar: »Bröder, jag tackar
Er!» — uttalar hela hållningen, hela figuren
hos soldaterna, att stämningen är minutens
och att verkligheten är en annan. Härtill
komma iskylan i det snöbetäckta landskapet;
fältet framför hären, täckt med smutsbruna
fläckar, hvilka, när man betraktar dem, äro
fallne eller döende, just i de ställningar, de
intagit i dödsögonblicket; vidare Nikolaus–
berget med sin tunga, hvita färg, och slutli-
gen denna vinterhimmel, kall och utan sol-
ljus.

Baksidan af jublet bilda segerlyckans
offer, oräkneliga massor, hvilka vänta på att
förbindas, vänta utan klagan, tyste och re-
signerade, kastade om hvarandra på en stor,
grå sluttning, medan rökmolnen omhvärfva
dem från brända byar och landtgårdar. Bak-
sidan utgöres ock af fältet med de stupade:
I venstra hörnet af taflan står en pope, som
svänger rökelsekaret, läsande sina böner öf-
ver de fallne trettonhundra, Först ser man
intet annat, än en stor, böljande slätt, öfver
växt med gult gräs, upptorkadt af solen.
Småningom får man sigte på en mängd a
svarta punkter, och granskar man dem när-
mare, bilda de mörka hårmassor, slutande si
kring ansigtena af alla dessa döda, vaxblek:
gestalter, som endast otydligt framträda. Dett
är krigets kyrkogård, nakna, stympade lil,
alla vända på rygg och med sitt anlete mo
himlen. Svårt är att tänka sig någon hem
skare bild, och lika egendomlig, som idén är
lika gripande verkar taflan.

I Wien förbjödos soldaterna att betrak
krigsscenerna och mödrarnoe eller hustrurn
till de män, som fallit vid Plavna, öfverväl
digades så, vid anblicken af taflorna, att tå
rarna ville qväfva dem och såren blödde p
nytt.

+

Lemnar man dessa målningar, hvilk
blotta en hel verldsåskådning, anträffar m
skildringar från Ostindien och Oriente
Samma järnhårda realism är äfven här d
betecknande. Flertalet äro småstycken, stun

om miniatyrer, soluppgång på Himalaya, bö;
| vid Salomos mur, ingång till kungagrafvari

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free