Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
181
Jakobs brunn, Bethel — kort sagdt rese-
minnen, upptecknade af konstnären. Finhet
och natnrtrohet utmärka dem alla, och de
bilda ett slags »notes sur les voyages de
Vereschagin.» E Zz
Här ser man ett porträtt af en gammal
läsande jnde, där af en arab och där af en
beduin; längre bort en grekisk munk, så en
hinduisk arbetare, därpå en eremit och så
en qgqvinna af Butijastammen. Orter, kända
Efrån bibeln, öfverflöda i samlingen, och In-
dien representeras af några sagolika trollpa-
lats. Hemsk är en stor målning, där: de
upproriske dödas. En lång rad af kanoner,
vid hvilka hinduerna äro fastbundna, klädda
i hvita drägter och med ryggen vänd mot
imynningen. En gubbe i grått skägg har
kastadt hufvudet bakåt, och den fruktansvär-
daste ångest ligger utpräglad i hans anlets-
drag. En annan sjunker ihop och skulle
segna, om han ej fasthölles. Rundtomkring
engelsmännen, stele och korrekte, färdige att
ge fyr och låta kropparne sönderslitas. Jätte-
lik är ock målningen af en rysk nihilistaf-
rättning. Snöväder, soldater, galgar, män-
niskor, alt af stor effekt och så lefvande, man
kan önska sig.
Slntligen> ett par ord om Vereschagins
religionsbildér, De, liksom de öfriga, sakna
idealitet, och de äro egentligen landskap, där
personerna bilda staffage. Profetian är ett
kstrandparti vid den blånande lilla insjön.
I Hvita segel skymta, bergsträckor vid synran-
den. Där, på denna strand, sitter Kristus,
ensam och tankfull, med ryggen vänd mot
åskådaren och uttalande sitt domslut: »Ve
dig, Korasin, ve dig, Betsaidal» Men det
hela kunde nog undvara denna hvita lilla
skepnad, som icke på något sätt låter oss
ana, att han är Kristus. Liknande är för-
hållandet med en målning, Jesus i öknen;
dalsänkning i ett ökenlandskap, blå Jordan,
blånande berg, och nere i sjelfva dalen en
liten gestalt, hvilken är Kristus, stående, syn-
bart grubblande och med framåtböjdt hufvud.
Ingen idealitet hos denne hvitklädde jude,
med länga, rödbruma lockar och krasigt, röd-
aktigt skägg. Intet af detta »himmelska»
från den stora konstens tid, men icke heller
något drag, som profanerar eller kan såra.
Konstnären har afbildat någon jude i
Palästina. Han har valt honom i hopen, i
en landtby eller småstad, och likaså är hans
Johannes blott porträtt af en anakoret. På
aflan, En judisk handtverksfamilj», träffar
man samma Kristus-typ, sittande invid mu-
ren och med en stor foliant i knäet.
Målaren skrifver sjelf i »La nouvelle
revne» följande: »Den nya skolan bör upp-
ställa den absoluta regeln att bringa hvarje
tilldragelse i harmoni med plats, tid och be-
lysning, i det den iakttager vetenskapens re-
sultat beträffande typer, seder och andra et-
nografiska detaljer» Vereschagin är realist,
etnograf och psykolog, och gjordes handlin-
gen och personerna blott till hufvudsak i
religionstaflorna, lider det intet tvifvel, att
de äfven blefve exakta.
AB:
Ånnu något om kritiken och tendensen.
) Net var icke min afsigt att inleda en diskus-
41 Ö sion, när jag i Framåt yttrade några ord
& om literaturens konst och tendensen. Jag
=? hade af den nuvarande kritiken i tidningar,
tidskriftor och böcker fått det intryck, att herrar
kritici ofta stämpla såsom okonstnärligt ett arbete,
som icke är detta. Särskildt gäldo denna dom lite-
räva arbeten af en viss riktning, utgående från en
viss lifsuppfattning — den s. k. kvinnoliteraturen.
Öfvertygad att våra kritiei handlat i fullkomligt god
tro, trodde jag mig finna en förklaringsgrund till
deras: domar däri, att det så lätt händer, att man
uppfattar såsom okonstnärligt hvad som är en per-
sonligen osympatetiskt, däri att man i en bok, hvars
åskådning strider mot ens egen, endast ser felen.
Därför att »de skrifyande- damerna» se på en del
förhållanden med andra ögon in do skrifvande her-
rarne, finna de senare de förras arbeten vara in-
dignationsprodukter utan konstvärde. I denna me-
ning styrktes jag ytterligare af den iakttagelsen, att
samme herrar som med så högdragen konstnärsmin
sila mygg, när det gäller kvinnoliteraturen, helt be-
skedligt svälja kameler, när det gäller t. ex. en
Garborg. -T nära sammanhang hirmed sökte jag
gifva skäl för den meningen, att man icke borde
anse sig ha befogenhet att fördöma ett arbete, så
snart man kan döpa det till ett tendensarbete. Hu-
ruvida en bok synes tendentiös eller icke, berodde
enligt min mening väsentligen på läsarens egen upp-
fattning af de däri behandlade förhållandena och
hade ingenting att göra med dess kKonstvärde —
gränsen drages olika af olika läsare,
Jag skall tillåta mig anföra ett par exempel.
Edy. Brandes” skådespel »En brytning» har från det
håll, där man varmt omfattar kristendomen i dess
nuvarande form med statskyrka och statspräster,
bedömts såsom ett mot kristendomen riktadt ten-
densdrama utan konstvärde. För mig synes dra-
mat vara ett konstyerk, i hvilket alldeles icke fin-
nes någon tendens, som bryter konstens lagar. Det
beror sanvolikt därpå, att för mig kristendomen icke
är alldeles detsamma som för nyssnämde kritici.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
