Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framål.
SANJA Met a Jan
183
den. idé, som Herren i de ofta åberopade verserna
af Romarebrefvets 8:de kap. stält såsom det sköna
framtidsperspektiv, dit han syftar såväl med mensk-
bigheten särskildt, son med sin skåpelse i allmän-
het. Illa, mycket illa har den förvisso fattat det
förtroendeuppdrag, han mottagit såsom de värnlösas
värn, som 1 stället brottsligt rusar fram på för-
t:yckarens väg mot dem, hvilka Herrön, liksom
vädjande till vår rent menskligt naturliga känsla af
I deltagande för den svage, lemnat åt vår vilja, men
dermed äfven i trots af sin barmhertighet nödgats
lempa åt tusende qval och marter, mot hvilka de
| stackars offren stått fullkomligt rättslösa.
Till hvem skola då de arma vädja? Gifves det
ingen ritt, ingen barmhertighet för dem? Finnes
för dem intet värn, ingen bittre beskyddare än
menniskan ? Jo, »allas ögon vänta efter Gud", sä-
ger konung David; och vi tro också förvisso, att ,,kre-
aturons suckan’s att hjortens rop i ödemarken, att
det jagade, lemlästade wvillebrådets klagan, att det
tåliga, under arbetet dignande ökets tunga suck, vi
tro; att dessa tusenfaldigt skiftande toner af klagan
hinna Honom och förstås af Honom. som bättre vet
hvad förbarmande är än vi. Vi tro, att Han, som
öfverst håller verldsstyrelsens tömmar i sin starka
hand och med oväldigt intresse iakttager den verld,
han frambragt, har en faders hjerta för allt och
med deltagande blick följer icke blott sin skapelse
i stort, utan äfven den stympade masken, som yri-
der sig i stoftet, samt att han i sinom tid skall
veta att skänka hvarje varelse den rätt, som bonom
tillkommer, Och detta så mycket mer, som allt är
Hans, icke blott bergen och sjöärne, utan ifven,
såsom David säger (Ps. 50: 10, 11): alla djur på
marken äro Hans, Hans är boskapen på bergen, der
den i tusental går, Han känner alla foglar på ber-
gen och allehanda djur på marken äro för Honom."
Skulle vil då Han, som begåfvat alla dessa varel-
sor, så väl som oss, med lif och känsla, kunna vara
likgiltig för deras qval, deras tysta suckan under
menniskans mördarhand, Han, som sagt, att icke
en sparf, icke en af dem ir af honom förgäten?
Skulle väl Han kunna tillåta, att den skapelse, åt
hvilken Han skänkt rätt till muntorhbet och lefnads-
glädje, strafflöst lomnmades till pris åt det grymma-
ste, mest oförsynta godtycke? Nej, det skall här:
såsom annorstädes, visa sig, att det fiones en ne-
mesis divina, en gudomlig vedergiällningslag, som
tungt skall drabba en hvar, som vågar väldföra sig
på Guds skapelse och kränka Hans rätter. En ty-
rann, han må svänga sitt gissel öfver on hjord af
värnlösa djur eller ctt rike af slafvar, han skall
dock förr eller senare träffas af den dom, som
städse följer förtryckaren i spåren och till sist äf-
ven säkert når honom, att nemligen fruktansvärdt
få umgilla sina missgorniogar. Ja, denna ,nemesis"
träffar stundom så omedelbart, att vi häpna der-
öfver och ögonskenligen spåra Guds finger. Iuru
ofta påträffa vi ej bland dessa små , berättelser ur
djurens lif" sådana underbara händelser, hvilka på
ett alltför påtagligt sätt, för att kunna betviflas,
ligga i dagen, att den olycka, som träffade, måste
betraktas såsom ett särskildt straff för någon sär-
skild, kanske för längesedan bogången och redan
förgäten misshandling mot ett djur. Hyem har ej
som barn Jäst den upprörande berättelsen om den
årde och hjertlöse yugling. som med isande köld
eudast af okynne skar tungan ur sångfåglarnes mun
och sålunda beröfvade dem deras enda glädje, men
och tiiader,
hura ock straffet nådde honom på det sätt, att alla
de barn, som sedan skänktes honom, blefvo stumma.
Ja, det är nog ej blott i berättelser vi skönja så-
dana bevis på vedergällningens lag; orfårenheten
och lifvet visar oss ofta på närmare håll, hurn den,
som i ungdomen funnit sitt nöje uti att se fogeln
tröstlöst irra kring plundradt bo, såsom familjefader
får upplefva den sorgen att gång ettor annan se
sitt eget hem obevekligt sköflas af dödens hand;
För öfrigt händer det ju ej sällan, att det miss-
handlade djuret utkräfver en blodig hämnd. Ja,
liksom vi ofta se exempel derpå, att djuret, till och
med det s. ki vilddjuret, aldrig glömmer en bevi-
sad -välgerning samt ej sällan, då det dertill får
tillfälle; på ett eller annat sätt lägger i dagen sin
erkänsla derför, t. ex. genom att underbart ridda
sin välgörare, då denne på något sätt sväfvar i fara;
så finna vi ock, att det stundom gilver en ganska
allvarsam - minnesbeta. åt sin outtröttlige plågoande;
ty djuret har ett outplånligt minne både af en li-
den misshandling och af en visad tjenst.
Men sådana iakttagelser, som vi dagligen kunna
göra, för så vidt vi hafva öga för Guds skipande
ritt och dom i naturen gentemot merniskornas öf-
vergrepp, visa oss ju, att Skaparens omsorg sträcker
sig till hyarje varelse, och att vi äro vid ansvar
förbundne att oj ringakta eller förderfya, hvad Han
aktar värdt att stödja och bevara under sitt mäk-
tiga hägo, Djurens från alla skapelsens hörn tu-
senfaldt upprepade stäinma är liksom en Guds röst,
som allvarligt manar oss att upprätta hvad vi bru-
tit och bringa till frid och försoning den skärande
disharmoni, som på grund af vår synd såsom en
onatur kommit in i naturen. Men hvad skola vi
då företaga oss. för att härutinnan fullgöra vår
pligt? På hvad sätt skola vi gå till väga? Hvad
gäller saken värmaäst?
Jo, att finna ett medel, som kan ur vägen rödja
sjelfva anledningen till djurens lidanden. Men skola
vi finna detta medel, hvilket ju, på grund af det
gudonrdiga uppdraget: råden öfver djuren på mar-
ken", obestridligen tillkommer menniskan såsom
pligt att söka och äfven slutligen finna; då måste
vi först hafva gjort oss reda för den frågan: hvad
är orsaken dortill, att menniskan, som dock kan
ådagalägga en ganska liflig känsla af deltagande
för likars nöd, ändock kan bete sig så grymt mot
de värnlösa djuren? Närmast tro vi orsaken ligga
deri, att man i allmänhet har ingen eller ock en
alltför ytlig kunskap om dessa varelser, Okunnig-
het är gemenligen en källa till mycket ondt. Men
äfven en grund kunskap, ja till och med ett zoolo-
giskt studium utan sympati; utan deltagande för
föremålet, som man betraktar och undersöker, lem-
var ingen säker garanti för djurens rätta bohand-
ling. Studerar man ett djur, såsom man studerar
en blomma: blundar man för det faktum, att man
här har att göra med en kännande och i viss mån
äfven tänkande varelse och så förlorar sig i yttre
detaljer rörande djurens anatomi, deras benbyggnad
att man kastar öfver bord alla deras
högre af Gud gifna egenskaper eller just det ogen-
domliga, som höjer dem öfver den öfriga medvets-
lösa skapelsen och som likväl lemnar iakttagaren så
många intressanta rön, att detta kunde blifva ett
z00logiskt studium för sig; då må man ej förundra
sig öfver, om man äfven bland dem, der man minst
väntade det; bland män med ganska stor fackkun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
