Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Zolas »L Oeuvrex
trädande egenheter hos olika karaktärer, och
gifva lif och skapa menniskor, det kallar jag
att vara Gud!)
Och roten spirar ien jordmån, liksom en-
kom > danad för att drifva trädet i höjden,
göra det skönt och frodigt, så att hela mensk-
ligheten må kunna glädja sig åt dessfägring.
Der rinner en aldrig sinande källåder af okuf-
lig energi genom denna fruktbara jordmån
— hans talang — och den poetiska inspira-
tionens herrliga solstrålar gjuta värme och lif
deri. Ty Zola är en verklig skald; ingen
kan undgå att beundra hans sköna bilder,
med snillets hand gripna här och hvar ur
lifvet, ur naturen.
Trädet, hans författareverksamhet, skjuter
stolt och yfvigt uppåt. Den gren, vi här vilja
taga i skärskådande, är helt säkert en af dess
skönaste. -
Det är ett helt menniskolif, som ligger
framför oss i I’Oeuvre, ett menniskolif i alla
dess fröjder och sorger, i alla de otaliga, fina
skiftningar, en rikt utrustad ande kan öfver-
raska med, i dess förtviflade kamp för till-
varon, i dess ännu mer förtviflade kamp för
uppnåendet- af fullkomligheten,- eller, låt oss
säga, den högsta grad af fulländning, som
för menniskan är möjlig, och dess slutliga un-
dergång i sjelfva denna kamp. Att hjelten
är en konstnär, gör ringa till saken; han: är
i alla fall en typ för de menniskor, som gå
i döden för sin sak, en af det moderna sam-
hällets martyrer. Då vi först göra Claudes
bekantskap, se vi en ung målare, utrustad
med lysande talang, utomordentlig arbetsför-
måga och brinnande begär att skapa. Hans
första stora tafla fullbordas under våra ögon.
Deri finnas många snillrika penseldrag, men
icke desto mindre dömer publikens hånskratt
den till. döden. Blödande: ur de sår, åtlöjet
slagit honom, flyr vår målare för någon tid
sin konst – ty att en annan känsla samti-
digt bemäktigar sig honom är endast att be-
trakta såsom en lycklig tillfällighet, hvilken
i någon mån kan trösta honom i hans grym-
ma nederlag. Efter en tid återvänder han
ock till sin första, sin enda verkliga kärlek,
sitt lifs ljus, konsten. Nu målar han den
ena märkliga taflan efter den andra, men all-
tid med samma resultat: afslag af juryn på
salongen. På hvad grund? Endast emedan
han i sina taflor vill införa samma belysning
fria luften skänker föremålen, anser man ho-
nom för en farlig nyhetsmakare; och man
gör sig blind för hans obestridliga förtjenster,
— kanske är man också i hemlighet rädd
att publiken skall uppdaga dem och att de
möjligen skola fördunkla ens egna. Men det
är ju så mycket, som går publiken spårlöst
förbi, och som dess ögon aldrig sjelfmant upp-
täcka!
"Då ändtligen en af Claudes taflor på
nåder tages in på salongen, blir den ej be-
märkt af någon enda menniska, ehuru, om
vi få tro den store målaren Bongrand, ingen
af öfriga exponenter varit i stånd att fram-
bringa en så förträfflig duk. Claude harun-
der allt detta sjunkit i både ekonomiskt och
moraliskt elände; hans motgångar förlama
småningom hela hans skaparkraft, och då är
det ute med honom, ty menniskosinnet är som
plantan : utan vatten, utan uppmuntrans milda
regn tvinar det bort: Claude är en af dessa
naturer, hvilka äro fastyuxna vid sin verksam-
het, och när han ej längre tror på framgång
i sin konst, på en möjlighet att för sin sam-
tid förklara det som arbetar inom honom, är
han färdig med lifvet, han säger det farväl
utan att se sig om. Endast tanken på hans
ofullbordade verk inger honom en stunds tve-
kan, men då förmågan åter sviker honom, är
hans beslut fattadt — han hänger sig. Oaäk-
tadt han sjelf och alla hans verk sjunka i
glömska, har Claude dock: icke lefvat förgäf-
ves. Han har gifvit uppslag till en ny rikt-
ning inom konsten, infört ett nytt måleri,
sannare och bättre än hans föregångares: på
de unga målarnes taflor gör sig hans infly-
tände gällande. Se der martyrens triumf!
»Au moins, en voilå un, qui a été 10-
gique et brave. Tl a avoué son impuissance
et il s’est tué.>
»C’est vrai. Si nous ne tenions pas si
fortå nos peaux nous ferions tous comme Iuis.
(Här ha vi åtminstone en; som handlat
logiskt och modigt. Han har tillstått sin
oförmåga och har tagit lifvet af sig.
Det är sannt. Om vi ej vore så rädda
om vårt skinn, skulle vi alla göra som han.
Dessa hans vänners ord vid Claudes graf
gifva oss bättre än allt annat en inblick i)
författarens själ. Zola är ett äkta barn af
vårt århundrade: han har förjagat allt svär-
meri, all mysticism, all förlitan på hjelp från
höjden, all tro på öfvernaturlig assistens och
visar oss att det är så, utblottade på allt
detta, i hela vår menskliga nakenhet, som vi
måste kämpa den stora striden, hvilken skall
närma oss till eller aflägsna oss ifrån vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
