Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
193
mål, fullkomligheten, idealet. Visserligen kom-
ma vi alla till korta i denna kamp och det
är vissheten derom, som gör utsigten så för-
krossande för det menskliga sjelfmedvetandet,
men hvad som bör hålla oss uppe, visar han
oss äfven: tanken att vårt lifs ansträngningar
möjligen förmå släpa några sandkorn tillden
oändliga väg, som kallas menniskoslägtets ut-
veckling. Eller är det icke det Zola menar,
då han uppställer arbetet såsom hufvudvilkor
för vår existens, såsom högsta gudomlighet;
då han såsom slutord tillropar oss vårt år-
hundrades stora lösen: »Allons travailler!s
Denna djupa och ärliga sträfvan för
framåtskridande, detta brinnande. begär att
förädla sig sjelf och andra skulle, äfven om
ban ej egde någon annan förtjenst, för alltid
försäkra Zola en plats bland de store andar,
hvilkas bekantskap man skattar sig lycklig
att få göra.
Claude är mähända något för ljust hål-
len: denna höga entusiasm, denna stolta öp-
penhet, som bekänner färg inför hela verlden,
denna trohet mot sin sak, som inga lidanden
förmå utrota, denna kyskhet, visserligen dold
under en sträf yta, denna ömhet för sin van-
lottade nästa — mot alla dessa lysande punk-
ter ha vi inga andra skuggsidor att uppställa
än det problematiska felet att ej kunna göra
sig förstådd af sin samtid. Sådan han är,
står hjelten emellertid så förträffligt i sin om-
gifning och är så oändligt sympatisk, att vi
ej kunna undgå att tro på honom. Att äfven
hans hustru går under, kan icke tillräknas
honom; han drager icke henne med sig, hon
följer honom frivilligt. Att han försummar
henne, är endast en följd af hans trohet mot
konsten; att han ej ens lägger märke till
hennes lidanden: är blott förtviflans likgiltig-
het. Den bakgrund, ur hvilken Claude fram-
träder, är i sedligt afseende ganska mörk:
kamraterna föra ett skamligt lif och ettännu
skamligare språk — hvilket, märkvärdigtnog,
med största fördragsamhet tolereras af Claude
och Sandoz, begge så stolta och återhållsam-
ma, Är skildringen sann, måste man fillstå
att vår tids konst öser ur grumliga källor.
Afven Christine, den kvinliga hufvud-
personen, är en sympatisk figur, en af dessa,
hvilka gifva sig helt och hållet och blott en
enda” gång. Lik antikens tragiska hjeltinnor
dukar hon småningom under för ödet. Äfven
i våra dagar synes detta jaga de skuldlöse i
kvaf. Bristen på kärlek till barnet kunde vis-
serligen läggas henne till last, Ack, kärleken
kan ej disponeras efter behag; hjertat går
sina egna vägar, oberoende af viljan. Ohri-
stines karakter synes oss vara ett mästerstycke
af konsekvens och klarhet, sannt mensklig
och på samma gång idealistiskt skön i sin
alltuppoffrande trohet.
Vännen Sandoz deremot — också en af
hufvudpersonerna — afviker i intet från den
evige, traditionelle »vännen> och rådgifvaren,
söm på ett hår när är fullkomligheten i byxor
och inger derföre föga realitets-intresse. Detta
hindrar honom dock ej att vara språkrör för
författarens enskilda åsigter och såsom sådant
till oss framföra de intressantaste och djup-
sinnigaste reflexioner.
Bipersonerna — samtlige konstnärer —
äro nästan alla förträffligt tecknade: Bon-
grand, den älskvärde gamle med det varma
hjertat, som är ett offer för sitt eget tvifvel
och grubblande, Fagerolles, lycksökaren, som
sviker kamratkretsens banér, bestjäl sin snill-
rike vän och serverar hans idéer så pikant
kryddade med effektsökeri, att publiken ej
känner igen dem, Jory, den lättsinnige dag-
fjärilen, Dubuche, medelmåttan, som för att
kunna flyta öfverst, äfven han fegt förråder
de sina: alla dessa få lif och gestalt för våra
ögon. Likaså är Irma Bécot ett praktexem-
plar af lastens förföriska prestinnor i Paris.
» Vons verrez que ce est tres-sain et trös-
honnéöte: ce que je fais-lål»
(En gång skall ni inse, att hvad jag der
gjort, är både sundt och ärligt!) säger Claude
om sitt arbete. Dessa ord kunna äfven till-
lämpas på Zolas stil Den är alltigenom
sund och ärlig, hväd han än må beröra,
Dessa egenskaper är den grund, ur hvilken
alla de olika stämningarna i hans skildringar
uppspira. De äro rika och mångfaldiga, Vex-
lande som sjelfva lifvet, ur hvilket de äro
hemtade. Betrakta de praktfulla pariservyer,
ban upprullar för oss! Hvem har väl någon-
sin så förmått med ord måla en verldsstads
yttre storhet och poetiska tjuskraft? — Han
visar oss Paris i den mest olika belysning,
än under en af blixtar upplyst natt, än under
mulen himmel, än i den nedgående solens
lugna glans, men med hvarje panorama fram-
kallar han nya, storartade intryck, Lägg
märke till hans fina psykologiska iakttagelser,
hans återgifvandé af den menskliga naturens
ofta gåtfulla stämningar. Christine har stått
modell för Claude, har offrat sin blygsamhet
på vänskapens altare. Hon har inspirerat ho-
nom till ett mästerverk; hos båda vaknar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
