- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
198

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198 När och

Fjärran.

allt, och hvem vet ej, huru de oskyldiga djuren i
hemlighet ofta få uppbära de sorgliga följderna, de
vilda utbrotten af ett vresigt och förbittradt lynne?
Vi fråga derför: huru skall djurskyddsfrågan fram-
föras, så att den blir stor och helig i och för sig,
ja, så att menniskan gör det goda för det godas
egen skull utan afseende på menniskors beröm eller
tadel? På hvad grundval skall frågan ställas; om
hon skall kunna vinna en varaktig och afgörande
seger? Då här gäller en sedlighetsfråga, så följer
ju konseqvent; att hon, i likhet med hvarje annan
sådan, måste baseras på kristendomens, på bibelns
grund. Först såsom kristen, först då menniskan
återförts till sitt ursprungliga Gudsförhållande, eger
hon de förutsättningar, under hvilka hon rätt kan
fullgöra sitt konungsliga värf i naturens verld, förstå
naturen, förstå det nödrop, den längtan efter rädd-
ning, som utgör innebörden i ,kreaturens klagande
suckan". Först då erhåller hon derjemte det mo-
raliska mod, som utan tvekan griper sig an med
det ofta tacklösa värfvet att lösa djurverlden från
dess i gissel och bojor fångna tillstånd.” Det nära
sammanhang, hvaruti Romarebrefvet sammanställer
djurens frigörelse med menniskans egen förlossning,
uppvisar ju frågans hela vigt och allvarliga bety-.
delse ur biblisk och kristlig synpunkt. Kristen-
domens heliga ande bör derför klart: genomlysa
hvarje föredrag, som har till syfte att befrämja
djurens väl, liksom ju äfven kristendomen är den
grund, hvarpå djurskyddsföreningarne ytterst hvila.
För att ej vidare orda om den belysning, hvarunder
det anförda stället hos Paulus ställer djurskydds-
frågan, huru många föreskrifter meddelar ej bibeln
med afseende på barmhertighet mot djuren? Han,
hvars deltagande blick är omfattande nog att sträcka
sig icke blott till. det stora, utan ock det lilla, har-
i sitt sabbatsbud äfven en tanke för dem, som ingen
hjelpare hafva, och unnar dem den dagen åtminstone
att efter arbetsveckans möda smaka den ro och
hvila, som då lik en ljuf fridston skall framtränga
till hvarje vrå af den suckande skapelsen och för-
kunna: det är sabbat. Och dock, huru frestas ej
just då öfver höfvan deras krafter, som under veckan
oafbrutet burit dagens tunga och hetta, för att på
långa resor, hvilkas mål endast är våra nöjen och
tomma tidsfördrif, fortskaffa sina stränga och. obilliga
herrar! Huru tillämpar man då sabbatsbudet? Men
det är ej blott på ett mera allmänt sätt bibelns om-
tanke sträcker sig till djuren, nej, bibeln har, under-
bart nog, hjerta för deras behandling ända till de
minsta detaljer, då den med särskild hänsyn till de
arter af djurplågeri, som i Israel voro gängse, lem-
nar sådana föreskrifter som dessa: ,,du skall icke
binda munnen till på oxen som tröskar; du "skall
icke steka lammet i dess moders mjölk; du skall
icke döda moder och kalf på samma gång".

Ännu djupare och klarare framstår vär kristna
pligt, när vi betrakta djurskyddsfrågan i det nya
testamentets ljus och låta vår blick falla på Jesus,
der Han framträder i sitt umgänge med naturen,
en andre Adam och en förebild för oss. Det höga
majestät, som framlyste i Hans rena och heliga
blick, ja i hela Hans väsende, detta majestät, som
var mäktigt nog att beherska naturens väldiga kraf-/
ter och, hvad mera är, tvinga sjelfva vilddjuret i
menniskan att nedlägga sitt raseri, öfver detta, öfver
Honom kan man väl knappast tänka sig, att lejonet
vågat lyfta sin tass eller jaguaren sina käftar.

här stod menniskan med det rena oförderfvade guds-

belätet, som visste sin ställning i naturen. Och
den innerlighet, den poesi, hvaärmed Han för oss ut
bland blomdoft och vårlif och lyfter vår hänförda
blick upp till de jublande foglarne under himmelen,
för att af deras -sorglöshet och fröjd lära oss att
gladt förtrösta på Herren; den varma sympati, som
besjälar Hans ord, när Han fäster vår uppmärksam-
het på hönans moderliga omsorg, då hon skyddande
utbreder wvingarne öfver sina kycklingar, för att
dermed på ett bildlikt sätt ligga 1 dagen sin vård
om oss; den stilla anspråkslöshet, hvarmed Han
håller till godo med namnet ,,Guds lam", såsom
sinnebild af sitt tålamod och offervillighet; allt tyder
derpå att Jesus åt djurverlden, liksom åt allt ska-
padt, velat anvisa den höga och heliga uppgiften af
en ,,predikant å Guds vägnar", som på olika sätt
vittnar om Skaparen, Hans trofasthet och kärlek:
allt visar, att Han tillerkänner djuren sådana egen-
skaper af ömhet, sjelfuppoffring och sorglös för-
tröstan, att Han i detta afseende framställer dem
såsom våra lärare. Men den, som så umgås med
och så aktar denna af oss ej sällan så ringaktade
lägre verld, han är och mäste vara en djurvän i
ordets fulla bemärkelse. Den, som så upphöjer och
adlar Guds verk, han måste hafva bliekat gjupare
in i naturens hjerta än någon, förstått dess under-
tryckta suckan och helt visst vara den, som inspi-
rerat Paulus och lågt de bekanta orden om skapelsens
längtan efter frigörelse på apostelns läppar.

Hvad under då, om djuren, hvilkas ställning
till sin idé redan af Jesu lyftats till den höjd, dit
djurskyddsföreningarne med sin sträfvan 1ealiter
afse att gradvis hinna, om dessa djur, till och med
skogens och ödemarkens vilda, i stället för att fly

såsom för oss, hade tillbedjande samlats kring den -

Mästare, som menniskorna förskjutit, om de blott
hade förstått hela innerligheten af det deltagande,
Han för dem hyste! Hvad under, om himmelens
foglar hade uppstämt sina skönaste harmonier, der
Han, deras beskyddare, framgick, ty Jesu umgänge
med naturen målar ett litet stycke paradis! Hvad
under, om hela djurverlden i den stunden hade fått
spara sin suckan och fruktan, om vansklighetens
bojor för det ogonblicket hade fallit, och en fridens
fläkt från lustgården hade förlänat de tryckta dju-
Ten mod att i frihet kunna lyfta sina hufvuden mot
förlossaren och glädja sig åt lifvets korta lust, så
lävge Jesu blick beskyddande ännu hvilade öfvor
dem. Och menniskan, ja hon skulle ju vara Hans
efterföljare i allt, kärleksfull, saktmodig såsom Han,
menniskovän och djurvän på samma gång. Och
detta, icke blott, när andras ögon skåda oss, utan
inför Hans öga, som städse ser oss och rikligt lö-
nar hvarje vänligt ord, det må vara sagdt till vår
medmöenniska eller till vår hund. Vi skulle vara
barmhertige, såsom vår himmelske Fader är barm-
hertig, och detta, oafsedt huruvida föremålet, som
lider, är stort eller ringa, står högt eller lågt på
begåfningens trappa, endast med fästadt afseende
derpå, att det är en varelse, som lider, lider mycket
och lider oförskyldt.

Och har man väl någonsin reflekterat öfver det
speciela onda, som menniskan infört i djurverlden
genom det direkta inflytande, en djurplågare utöfvar
på djurets själ. På grund af den rapport, som före-
finnes mellan själ och ande, natur och menniska;
och den styrka, hvarmed den senare beherskar’ den
förra, kan man ej undgå att tänka sig, att djurets i

och för sig sedligt oberörda natur i någon mån må-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free