Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
er.
199
ste taga intryck af menniskans ondska, retelser och
orättvisa behandling, i det att derigenom egendom-
liga lidelser väckas till lif i djursjälen, hvilka eljes
på det sättet aldrig skulle hafva funnits till: I
| stället. för att lösgöras, bindes härigenom hela denna
verld alltmera i vansklighetens: träldom, och den
spända väntan och förhoppning, som naturen under
all lifvets dysterhet aldrig släpper, att nemligen i
känslan af sitt oförtjenta lidande ega liksom för-
känslan af sin kommande befrielse, skjutes alltmera
undan i fjerran med afseende på tiden för dess för-
verkligande:;
en vi vilja ej längre dröja vid denna högre
synpunkt, hvilken, så intressant. den än är, dock
| icke torde af alla erkännas, Den är likväl, kristligt
sedt, det riktiga måttet, hvarmed djurskyddsfrågans
vidd bör mätas; och den är ej heller frimmande
för den djurvän, som vill se saken djupare, se den
oj blott genom sitt förnufts halfdunkel, utan der-
jemte i Guds ords klara dag. Saken får derigenom
mera ljus, menniskan större skuld, intresset mera
kraft. Säger oss Paulus, att skapelsens spända vän-
tan är ett högt vittnesbörd derom, att den förlorat
sitt ursprungliga normala skick, och säger oss hela
skriften (Hos. 4: 2, 3; Jes, 24: 4, en tydlig paralell
till Rom. 9), att det råder ett underbart samband,
en ömsesidig inverkan mellan natur- och mennisko-
verlden, ett inflytande, som särskildt i fallets af-
görande stund var mäktigt ingripande; så måste det
naturbann, det »förderfs, under hvilket skapelsen
suckar, hvilket Paulus kallar »träldom», vara. att
skrifva på vårt debet: Men är det redan ett ab-
normt tillstånd för djurverlden att vara underkastad
träldom, hvilket dock för vår begränsade synvidd
tyckes så riktigt, så naturenligt, och är det vår
skuld, att så är; huru mycket större skall ej då
skulden blifva, när till vårt för djurverlden så ödes-
digra fall sällar sig en hjertats grymhet, som gör
djuret icke blott till en »träb, utan till en »miss-
handlad träl»?
Men att röna otack för bevisade tjenster, hårda
ord och slag under arbetets börda, det är att vara
en misshandlad: träl. Och månne ej djuret känner
sin ställning just så mången gång och månne ej
dess ifriga väntan vid sådana tillfällen förlorar sin
spänstighet och en tröghetens ande förlamar ej blott
dess inneboende drift och förhoppning, utan äfven .
dess muntra håg och lydiga vilja? Månne ej hä-
stens s. k. istadighet vid de upprepade piskslängarne
ådagalägger, att han reflekterar deröfver, att otack
blir hans lön i hvarje fall, huru han än beter sig?
Och månne ej, om rättvisa finge bestämma våra
handlingar så väl mot djuren, som mot menniskan,
vi skulle finna mera villighet, mera tillmötesgående,
mera sjelfmant drift? Rättvisa, ja det är just det,
hvarefter djuret i främsta rummet suckar, och som
det ock eger rätt att fordra, Vi talade nyss om
djurens uppgift, sådan som den närmast framträder
för oss, att nemligen vara vilkor och medel för
menniskans timliga existens. Och är ej redan denna
deras uppgift vigtig nog för att mana oss till er-
känsla? Vi vädja till den allmänna rättskänslan
och spörja, huruvida det kan vara enligt med billig-
het och rättvisa att plåga dem, hvilka bevisa oss
så stora tjenster, att vår jordiska tillvaro af dem är
beroende? Och vi böra då icke vädja förgäfves.
Rättvisa är en gammal dygd, känd redan af de
gamla hedniska kulturfolken och af dem strängt
skipad. Vi lemna således för tillfället den högre
kristliga ståndpunkten och fordra endast rättvisa
mot djuren, hvarken mer eller mindre, rättvisa af
de kristna folken. Vi fordra ett erkännande af det
gamla budet: »allt hvad I viljen, att menniskorna
skola göra eder, det gören I ock dom», här med
särskild tillimpning ej mellan menniska och men-
niska, utan mellan en menniska och ett djur: såle-
des. tjenst mot tjenst, välgerning mot välgerning.
Men hvad detta kraf innebär, det fatta vi endast i
den mån vi reflektera öfver de tjenster, djuren göra
oss. Starka, lydiga, ihärdiga, förnöjda, tåliga, trogna,
tillgifna uppoffra de sina krafter till vårt gagn.
Deras lif är från början till slut en kedja af oer-
sättliga välgerningar mot oss. De lifoära oss, de
kläda oss, bära oss, och der vår kraft är för svag,
der utföra "de det tyngsta arbete. De deltaga så
väl i vår glädje, som i vår sorg och äro ej sällan
de sista, sony lemna oss i nöden. Till och med sitt
lif är det ej ovanligt att de uppoffra, när de dermed
kunna tjena oss. Hvad skulle under sådana förhål-
landen vara mera orättvist än att till lön derför be-
handla dem med grymhet, våldsamhet och ondska?
Hvad mera otacksamt än att vedergälla sådana tjen-
ster dermed, att man endast förbittrade sina trog-
naste och tillgifoaste tjenares lif? Och dock, hvem
kan i någon mån bilda sig en föreställning om det
lidande, som det arma djuret tyst och tåligt bir
inom sig, men våldsamt känner, när det, trött, ut-
mattadt och drypande af svett, efter en jägtad
färd nödgas kanske en kall wvinterdag stå un-
der bar himmel utan föda och utan skydd för
kölden, medan dess husbonde på närmaste krog be-
| rosar sig, för att på återfärden ännu mera martora
sin trogne och uthållige dragare. Hvem läser vil
i djursjälen den djupa melankoli. hvarom tåren från
det allvarliga svarta ögat vittnar, hvem tyder väl
djurets tunga, häftiga, våldsamma andedrag, då det,
efter att ända till uttömning hafva uppbjudit sina
krafter, manas genom ett nytt piskrapp, on ny miss-
handling till ännu större ansträngning i stället för
att det just då med skäl kunde göra anspråk på
ett uppmuntrande ord, en vänlig smekning? Men
detta, hvarpå de sätta mera värde än man tror;
det bestås dem så sällan. Ar detta rättvisa? Vitt-
nar det ens om mensklighet? Nej, grymhet är det,
en grymhet, hvilken det är hvarje tänkande men-
niskas pligt att i all rättvisas och billighets namn
med allvar och kraft beifra. Djuren äro ej för-
I; bundna att vara offer för vårt godtycke, äfven om
| de äro vår lagliga egendom, Däåren må ju på sätt
| och vis ega rätt att låta sin vildhet bryta lös emot
och förstöra allt, hvad han eger af död och känslo-
lös natur. Men mot en varelse, utrustad med känsla
och lif; hafva vi pligter att uppfylla, hvilkas krän-
kande medför ett drygt ansvar inför Honom, som
sade: »med samma mått, som I mäten, skall eder
mätet vardas. Han, som är deras skapare och be-
skärmare så väl som vår, fordrar rättvisa af oss,
fordrar, att vi behandla djuren så, som den svages
rätt till skydd af den starke, tjenarens anspråk på
belöning för verkstäldt arbete betinga.
Ja, vi tala i djurens intresse, men vi kunde
äfven tala i mensklighetens intresse och visa, huru
hennes eget väl kräfver en reformation i djurens
behandling, och detta snart: För hyarje år, ja för
hvarje dag, vi uppskjuta med att såsom kristna. på
allvar åtaga oss djurens sak, växer vår skuld och
dermed äfven vårt ansvar, och svalget, som skiljer
oss från vårt afeedda mål, andlig och sedlig frigö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
