Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Några tankar om vår kvinnouppfostran.
tron på läsningens öfvernaturliga välsignelse,
som med smaken för snörlif, man vet att det
är -lifsfarligt, men läsningen, liksom korsetten,
tillhör den moderna bildningen, och det är
ingenting att göra dervid.. »För att vara fina,
måste vi lida pina.»
Vanligtvis afslutas flickans undervisning
vid den tidpunkt, då hon, enligt natu-
rens ordning, just skulle börja att inhemta
verkliga kunskaper, och då hon just uppnått
den tidpunkt, då hon kan företaga ett sjelf-
ständigt tankearbete, d. v. s., då hon förmår
i sig upptaga och omforma den gifna under-
visningen. Endast i de fall, då flickan med
eller mot sina anlag dresseras till lärarinna,
erhåller hon ännu ettår eller två »till att full-
komna sig», och sedan anses detta brådmogna
barn vara fullt kompentent att handleda
en större eller mindre flock något yngre
olyckskamrater i skolsalarne eller i hem-
skolan: E
Vi känna henne. alla så väl från sko-
lan, hemmet, balsalen eller salongen denna
uttröttade, förslitna och nervösa flicka, med
feber i stället för blod i ådrorna. Vi se
och höra yttringarne af hennes kalla hjerta
och heta hufvud; vi märka hur hennes i
barndomen frostbitna fantasi slå sjukliga skott,
och hur ungdomens naturliga kraf på rörelse
och sund omvexlande verksamhet blifvit om-
satt i ett osundt, nyfiket sträfvande efter att
lära känna lifvets nattsidor och den manliga
ungdomens” vägar och stigar, medan hon sjelf
ej eger kvar mera af sitt ungdomslifs känne-
tecken, än dess oklara drömmerier och sjelf-
kloka omdömen. |
Vi veta det ju alla, ty vi se och höra
det hvarje dag, och om vi ej äro fångna i
en onaturlig bildnings fördomar, så erkänna
vi, att för mängden af unga kvinnor är be-
hållningen af hela skoltiden blott ett större
eller mindre antal minneslexor, fastnubbade
med en del namn och årtal, men som dock
ha en stor benägenhet för att lossna och
falla bort. Till denna värdelösa bokliga kun-
skap hafva flickorna vidare förvärfvat sig nå-
gra färdigheter. och talanger; men med allt
detta kram stå de dock fullkomligt hjelplösa
och oförmögna att försörja sig eller skapa sig
en sjelfständig verksamhet, förrän de på an-
nat håll förvärfvat sig, vare sig språkkun-
skap eller färdighet i något praktiskt yrke.
Vi veta äfven, att de få flickor, som i kun-
skaper höja sig öfver det schablonmessiga i
läroplanen, äro antingen sådana andar, som,
till trots för alla hinder, gå framåt och upp-
åt, eller också är det sådana flickor, som af
nöden tvingas att fasthålla och något utvidga
minneskunskapen, emedan den kan skaffa
dem utkomst som enskilda lärarinnor.
Det ensidiga och onaturliga i en dylik
uppfostran ligger i öppen dag, och dess följ-
der äro så ofta påpekade af både läkare och
förnuftiga uppfostrarinnor, att en detaljerad
beskrifning deröfver torde vara öfverflödig i
en afhandling af denna art. Men detta oak-
tadt beklaga sig tusentals fäder och mödrar >
öfver sina döttrars slappa leder, blodlösa kin-
der och öfver en allmän svaghet, som »hin-
drat flickorna från att draga riktig nytta af
skolundervisningen».
En så ensidig kvinnobildning, bör, för
att vara fullt konsekvent, sluta med student- -
examen och derifrån föra vidare till embets-
och tjenstemannabanan, ifall likställigheten -
skall blifva en verklighet. Ty då den bok-
lärde mannen omsorgsfullt undandrager sig
allt kroppsarbete, måste den boklärda kvinnan,
för konsekvensens skull, göra detsamma. Men
så måste vi nödvändigt hafva en manlig och
en kvinlig »arbetsklass., Motviljan för kropps-
arbete är ett gammalt fädernearf, hvilket vi
med stor omsorg fortplantat med vära hand-
lingar och hela värt lefnadssätt, fastän vi i
nyare tider talat och skrifvit både mycket
och vackert om »arbetets ära». Dock, med
ord utan” motsvarande handling rubbas inga
ärfda fördomar, och våra tal och sånger hafva
blott bibringat de kroppsarbetande klasserna
den misstanken, att vi sökte för dem förgylla
upp en sak och en samhällsställning, öfver
hvilka vi sjelfve stå så högt, att emellan oss
och dem finnes ett oöfverstigligt svalg.
Handtverkaren, bonden, den någorlunda
burgne fiskaren, med få ord: alla, som ha
råd att offra åt den moderna bildningen, hafva.
svarat på de vackra skåltalen genom att
skicka sina döttrar till stadsskolorna, på det
de ” med tillhjelp af en hög stapel läroböcker
må kunna klifva ur föräldrarnes »stånd> upp
till ett högre, der de, befriade från kropps-
arbete, kunna göra anspråk på någon »högre»
anställning.
Högst få föräldrar låta öfvertyga sig om
det faktum, att flickor, — liksom gossar —
hafva mycket olika anlag och begåfning. Man
sänder utan vidare sina döttrar till den för-
nämsta flickskolan i staden, så vida man an-.
ser sig kunna betala en sådan undervisning,
och är så befriad från alla vidare bekymmer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
