Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
,
221
sitt bröd, måste hon betala det med att upp-
offra sina egna böjelser, sitt själslif, bli en
maskin, och ännu värre, en usel lögnerska.»
Hz =
Rx
Härmed är nu ett slag riktadt mot upp-
fostran. och -hemlifvet. Utan tvifvel är det
sant, att den unga flickan borde lära något,
uppfostras i den tanken att hon en gång
skall försörja sig, men det hela gör dock in-
trycket af att mer vara framkonstrueradt.
Skäl sådana som dem, att hon saknar pengar
till ett par handskar och icke häller vill be-
kväma sig att ha tvättade eller bedja derom,
sådana skäl gillas ej för en frigörelse från
hemmet. Snarare visa de, i likhet med myc-
ket annat, att Siri ej är mogen för denna
oberoende frihetsställning. Ungdomliga flick-
fantasier passa nog ej i lifvet, och jag tror
icke, att det skadar, om föräldrarne kunna
välja, icke blott hennes nöjen, men lektyr
och teaterpjeser.
Märk ordet kwnmna. Falcks kunna det
ej, och är Siri sjelf omogen för att fritt
emancipera sig, ega hennes föräldrar lika
litet någon dragningskraft. Fadern är ingen
uppfostrare; modern icke heller, och den ton,
som är herskande i det hem, der Siri lefyer,
saknar hvarje betingelse för att uppfostra och
förädla. Ty — vi måste medgifva det —
hemmet är äfven gjordt. Fröken Wahlenberg
arrangerar det efter Barks i »Sanna kvinnor».
Sådana hem finnas, men de äro väl icke re-
gel, och boken, som är skrifven med en klart
präglad tendens, borde, såsom tendensarbete,
undvika alla undantag.
Syftet går då ut på att göra Falck så
usel som möjligt. Han eger knappast ett
drag, som kan försona eller är godt, och det
blir kans och endast hans fel, att allt är
som det är. Det är han, som demoraliserat
både sitt hem och sin stackars hustru; det är han,
som när hon frågar efter de penningar, hon fört
med sig, svarar, att hon ej egt dem, att hustrur al-
drig ega något. Han är det slutligen, som tryckt
ned henne och trampat henne, kränkt henne
med sitt lättsinne och förslöat hennes karak-
tär. Han är sålunda orsaken till de miss-
törhållanden, som råda, och i sin ifvér att
svärta ned honom, glömmer författaren, att
det lika ofta är kvinnan, som gör hemmet
till hvad det är, att ytliga och oförståndiga
hustrur och mödrar lika ofta anstränga både
mannens kassa och mannen sjelf, och upp-
fostra sina barn till ganska odugliga mode-
dockor.
Nästa led i bevisningen kommer fram,
när dottern gifter sig. Siri träder i äkten-
skap med en hederlig hvardagsmenniska. At-
skilliga konflikter i deras samlit omtalas.
Frihetskänslan återvaknar, Siri emanciperar
sig.
oss då se huru de ha inrättat
sin: dag. Han är upptagen at sitt arbete un-
der en stor del däraf. Aftonen tillbringar
han vid punsechglaset med kamrater, och fa-
miljelifvet egnar han icke lång tid — eller
återstoden. Alla dessa timmar blitva för
tröga och enformiga. - Siri känner sig ensam,
och det blir trångt i hennes barnkammare.
Åtskilliga funderingar börja sysselsätta hennes
hjärna. Då hon uppträder hos sin svåger
och vill häfda kvinnans sjelfständighet, anar
man” ganska lätt, hur dessa tankar måste ha
rotfästats. Mannen har ingen rätt att kallas
försörjare, påstår hon. >»I många fall är
det tvärtom hon, som ger mest. Tänk på en
kvinna ur medelklassen, som sjelf uppfostrar
sina barn och sköter sitt hushåll — och en
arbetarehustru! Enligt mina begrepp är det
ofta han, som är mottagaren, och så vida
hon arbetar, är det henne ovärdigt att tigga
och be, om det än tar sig aldrig så bra ut.»
Hvarje gång hon bemödar sig att få en
Låtom
inblick i hans affärer, misslyckas eller afvisas
hon och finner sig endast kränkt; och då
hon förebrår sin man, att han så lättsinnigt
går i borgen, att det dock vore hans pligt
att tänka på henne och på sitt barn, i stället
för att riskera hela sin egendom på en främ-
ling, får hon icke till svar annat än snäsor
och missnöje. »Det var skada, att vi inte
gjorde upp boskilnad. Kan du icke förlåta
mig så — slipper du.»
Dock går det ännu an, så länge kärle-
ken icke grumlas. Men då Siri börjar miss-
tänka, att mannen äfven bedrager henne,
vaknar det åter upp, hennes slumrade oppo-
sitionsbegär. Hon grubblar mer och mer
öfver sin ställning såsom nådehjon. Gåt-
vorna, som han skänker henne, betraktar hon
som en skuld. »Hon kände sig icke längre
ett med honom, att hans var hennes och
hennes hans: Och ibland kväljde henne t.
o. m. maten. Hon kände den som en all-
mosa.» Ja, det antydes t. o. m., att det just
är denna tanke, fruktan för att stå ensam
och sakna medel till sin försörjning, hvilken
omedvetet håller kvar henne, oaktadt hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
