Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226.
Äkltenskapsfrågan.
Många diktarnamn, som nu förkättras, skola
framdeles lefva i tacksamt minne för de väc-
kelser, vid hvilka de medverkat genom att
från dikten aflägsna vanan att ljuga. Men
hopplöst är, hvad en och annan populär
teoretiker företagit sig, att såsom natursan-
ningar meddela sådana förtviflade hugskott,
som -— i fall de voro sanna — tillintetgjorde
möjligheten af samhälle samt ålade hvarje
mera samvetsgrann menniska alt så snart
som möjligt taga lifvet af sig. Den djupast
sjunkna hopplösheten med afseende på all
slags samhällelig framtid har till sist fått sitt
uttryck i den bekanta vädjan till kvinnorna,
om att de för sin del måtte uppgifva sina
nyfunna önskningsmål för slägtets väl och i
stället offra sig som de själssjuke männens
älskarinnor.
Några män af en föregående mansålder
hafva häraf tagit sig anledning alt naivt säga
till en eller annan af de unge grubblarne:
Tänk i stället som jag, känn som jag, handla
som jag, när jag var ung!
Gagnet af denna uppmaning torde vara
mer än tvifvelaktigt, helst med tillägg af ve
och förbannelser — såsom hos åtminstone
en af de svenske rådgifvarne. Ve och för-
bannelser sätta ej stål i dem, hvilka sagt sig
vara olyckliga och svaga samt tiggt om hjelp.
Men äfven utan sådana tillägg har medlet
blott ringa utsigt att varda användt. En ny-
kommen mansålder kan hvarken tänka, känna
eller handla alldeles såsom en föregåeende.
Det är för öfrigt kvinnorna, som skola
svara. Det är till dem bönen framstälts å
de unge männens vägnar om räddning ur
ensamhetens och ungdomsstridernas kval,
Mot en sådan naturlig bön vore annars intet
att invända. Men vilkoren — eller rättare
frånvaron af alla vilkor — har man dock
först anledning öfverväga. — Hvad hafva de
bedjande att för sin del komma med? De
säga det helt öppet sjelfva: Föga eller intet
hopp om sin böjelses fortvaro; föga hopp
om uthållighet i försakelser och sträfvanden
för elt gemensamt hushåll; föga eller intet
sinne för efterkommande — för dem, säga
de, bör samhället sörja, eller ock bör man
sjelf sörja för alt inga efterkommande få;
kort sagdt, hopp om nästan ingenting,
annat än kvinnors obetingade deltagande. I
några fall har slutet på bönen varit detta: I
ären för öfrigt sjelfva olyckliga i ert celibat,
eller i ert gammaldags äktenskap. Vänden
Er ifrån alla de grunder för samfundsord-
ning, dem andra eller I sjelfva uttänkt! Vän-
den Er i stället till oss och vår känsla för
närvarande! Och låtom oss så försöka att,
med aktning för ömsesidig frihet, vara lyck-
liga tillsammans — — så länge det räcker!
Kvinnorna hafva redan svarat. Hittills
åtminstone hafva de svarat afböjande.
Kvinnor i Danmark, Norge och Sverige
hafva skrifvit de ojemförligt bästa svaren på
ofvan angifna förslag. Nästan alla dessa
svar vittna om fullt allvarligt deltagande, så-
ledes om en prisvärd frånvaro af andligt
högmod. Och det vill mycket säga gent
emot våra manliga lidelser och svårigheter.
Det är lugna svar utan ringaste brännmärke
af fanatiska förbannelser. Men alla ena de
sig om följande förklaring: Att nutidens kvin-
nor af vunnen erfarenhet veta sig haudla en-
ligt sina bästa impulser genom all fortgå i
redan inslagen riktning, fullföljande ihärdigt
det långsamma förbättringsarbete, af hvilket
med tiden alla böra få gagn.
Jag har dock af några uttryck i den
nyaste manliga literatluren anledning tro, att
detta kvinnornas svar kommer att af socia-
listiskt sinnade unge män anses oanlagligt,
emedan det röjer en sträfvan alt sätta det
sociala målet för högt, således ännu icke
nog tillgängligt för alla.
Det är särskildt för desse antagonisters
skull, som jag i hela denna uppsats strängt
hållit mig till den minst högdragna etik, som
hittills varit satt i system. Den börjar: re-
dan nere bland de djurslag som lefva i ord-
nade samfund; då ju samfundslif utan etiska
förhållanden är någonting omöjligt.
Jag behöfver ej antyda skilnaden mellan
den unge arbetande nutidsmannens och den
unga arbetande nutidskvinnans lefnadsord-
ning; ej heller skadorna, som hon och hen-
nes möjliga afkomlingar finge lida genom det
förut nämda förslagets utförande. Jag upp:
repar blott, för bättre minnes skull, med nå-
got förändrad ordalydelse de redan förut flera
gånger anförda satserna om de mest primi-
liva grunderna för etisk eller samhällelig till-
varo,
Ett lif utan söfning i att afstå från när-
liggande men ringare förmåner för aflägsna
och mera betydande; ett lefverne utan vana
alt undvika sådana förlustelser som vålla an-
dras skada; en lefnad, hvarunder ej umbä-
randen af dessa båda slag småningom lem-
nat bakom sig mycket af sina i början plåg-
samma förnimmelser och fått detta i viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
