Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Algernon Charles Swinburne.
Redan - de i början anförda citaten visa
hurusom vid alla bilder och beskrifningar
denna. universella sensualism ständigt och
jämt framträder. Så skildrar han bli a. sin
Sappho med ett ansigte »blekt som falnad
eld» och »med tinningar hvita som död snö,
blekare än gräset om sommaren.» Slankheten
och kyskheten hos en ung jungfrukropp åter-
ger han t. ex. på detta sätt:
»Den smärta kroppen liknade ett ungt
träd, hvaröfver svala vindar alltid hade
blåst.»
Och Félices ögon målar han »gröna som
gröna flammor, blågrå lika skyar och ljufva
som suckar.» För honom är den älskades
ord »talade rosors, och hennes tankar äro
skalla friska liljor.»
Det är mest från växtverlden han hem-
tar färgstoffet till sina beskrifningar, och ni
har kanske märkt, att det är en viss bestämd
färg, som nästan alltid åter och åter kommer
igen i dessa. TI sjelfva verket är det ytterst
vanligt att man hos nervöst-sensuelt anlagda
och öfverförfinade menniskor påträffar en slags
idiosynkrati ifråga om färger. Georges Koden-
bach har +t. ex. en alldeles påtaglig förkär-
lek för allt hvitt, och Bourget favoriserar
starkt vissa diskreta nyanser af ljusbrunt och
brungrått; — Swinburne älskar det gröna.
Han kämer så många, många slag af grönt,
en massa de allrafinaste och subtilaste ny-
anser, som vanliga menniskor inte ha begrepp
om. Hafvet målar han först och främst all-
tid i grönt, liksom han alltid lägger en katt-
grön skiftning i sina kvinnoögon. Om Venus”
hår säger han, att det har »färgen af ljusa
äpplen i solsken» — alltså blondt gulgrönt
— och om en flickas hy, att den är »blek
som den mörkaste liljas blad» —- grönhyvit,
således. Han känner skiftningar som sväfva
mellan det grönaste af allt som är blått, »det
blåaste af allt som är grått> (Those eyes, the
greenet of things blue, the bluest of things
grey») — färger så flyktigt fina, att ingen
målare skulle kunna gripa dem på sin pensel,
Det rent universella i Swinburnes sen-
sualism yttrar sig framför allt i en fanatisk
och nästan naiv kärlek till det allra enklaste,
allra ursprungligaste i naturen — »de fyra
elementen», så att säga. Han älskar vattnet
mer än »hafvet», jorden, sjelfva den mörka
myllan mer än »landet», han älskar elden för
förbränningsarbetets skull mer än för den
röda flammans, och luften och vinden blott
emedan det är luft och vind. Öfver alla
gudar sätter han Demeter, fruktsamhetens
gudinna, outtömlig i sin mystiska rikedom.
Ja, jag skulle vilja påstå, att Swinburne lik-
som Zola har en alldeles utpräglad förkärlek
för safterna i naturen — sjelfva denna osyn-
liga, regelbundna, aldrig afbrutna och aldrig
hvilande strömning af lif, som går igenom
hela den vegetabila och animala verlden. Der
finnes i »Söningångarnätter» ett ställe, hvar-
est Strindberg som det barockaste af allt
hånar besjungandet och tillbedjandet af »pro-
toplasmam» af »cellernas urcells — det är
just detta Swinburne alltid, on: än indirekt;
gör. Hvad han dyrkar är allt lifs lifmader,
den hemlighetsfulla, ständigt skapande kraf-
ten, skapande för sin egen skull, oåtkomligt
bekymmerslös för det skapades öde;
Men på samma gång är han lidelsefullt
förbittrad och förtviflad öfver denna gudom-
ligt grymma bekymmerslöshet. Han hånar
menniskorna för det de med böner och rö-
kelse nära »himlens melankoliska lusta», och
liksom Goethe kan han midt i den nybefruk-
tande vårens unga, friska härlighet känna sig
isad af fasa öfver: »die verzehrende Kraft,
die in dem All -der Natur verborgen liegt,
die nichts gebildet hat, dag nicht seinen
Nachbar, nicht sich selbst zerstörte.» Och som
en Faust i rasande uppror mot jordanden,
ropar Swinburne hänsynslöst och trotsigt mot
den: gud han dyrkar: »Dig ville jag nå, dig
ville jag slå och skända. Jag ville genom-
glödga denna Guds kalla läppar med mensk-
lig andedrägt och blanda hans odödlighet
med död. ’Hvarför har du skapat oss? Hvad
ha vi då gjordt, att vi skulle lefva och hata
den -ofruktbara solen och med månen bli
blekare allteftersom hon aftager, och pulsslag
efter pulsslag känna hur tiden förrinner med
vårt blod?»
Och tungsint fortsätter han:
For the Gods we know not of, who give us
our daily bread
We know they are cruel as love and life
and lovely as death.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
