- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
279

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

279

ett främmande ansigte.
henne hit, till deras villa.

Och han hade tagit

Hvad hon frös. .. Det ilade och stack
i hennes hud . . . Hon satte sig framför bra-
san och höll sina kalla händer öfver glöden.

I rummet utanför gick hennes man och
Tage, deras vän Tage Beck, som kommit för
att tala henne till ro, tala om konsten att
lefva — — Ah, han kände henne icke. Fast
det funnits en tid, då hon sade honom allt
hvad hon tänkte och drömde om sin konst,
allt hvad hon väntade och fordrade af sig
sjelf, kände han henne icke ... Hon smålog
tungt och lutade sig tillbaka i stolen...
Skenet från elden föll öfver ett fint, hvitt
ansigte med mörkt skuggade ögon och en
fjärvande. dunkel mun . ..

Hennes man kom in:i rummet.
Tage säger som jag, att du måste resa.

= Resa >. < resa; .. Kan man resa
ifrån sig sjelf? Jag är sjuk. Låt mig stanna,
Bengt. Hennes ögon började bedja.
| Han lutade sig öfver hennes stol och
log emot henne. Han såg så ung ut med
sitt yfviga bruna hår, som föll honom ned i
ögonen. och med den friska röda munnen,
som hade så lätt för att le. — Der hör du
Tage, sade han. Kan du säga mig, hvad jag
kall taga mig till med henne?

Vännen, som stod i dörren, strök små-
eende sitt stora, svarta skägg: Vet du Bengt,
m hon var min, så svepte jag en pels om-
ring henne, bar henne ned i en vagn och
örde henne in till staden. Och så: uti
enniskovimlet, ut i lifvet!

— Och der tror du, att jag skulle kunna
lömma — — — Hon vände sig nervöst:
äll som en lärkton, skar en barnstämma
genom luften.

En ung flicka stod på tröskeln med en
iten rosig bébée i sin famn: Det är bara vi,
[sade hon, vi skulle ta” godnatt.

— Babba, babba, — jollrade barnet och
träckte ut de små armarne. Lea såg på
in man: han strålade, när han lyfte upp
en lilla och höll henne högt öfver sitt hufvud.

— Bébée, är det roligt, bébée? Den
nga flickan försökte taga barnet; det låg
m en varm imma öfver hennes läppar och
| hennes stora, innerliga ögon, när hon skrat-
ade och lekte med den lilla: Nej, kom nu
Il tani, så ska” vi säga godnatt åt mamma.

Lea var mycket blek, när hon böjde sig
ver barnet. Godnatt, sade hon tyst.

Lea,

Fadren bar ut sin bébée och lenmade
henne vid -barnkammardörren; en egendomlig
känsla af blyghet, hindrade honom från att
gå in. Det var ju icke hans hustru, som
skulle bada barnet derinne, det var Marta,
hans svägerska, som han knapt lagt märke
till; förr än hon kom och tog hand om bébée,
Marta, det underliga lilla konstnärsämnet med
en mun som skapad för barnakyssar och med
ögon, sänkta som -madonnans, när hon be-
traktar sin gudomlige son.

Nej, han ville icke gå in; han stod utan-
för dörren och lyddes efter det kvittrande
jublet från sitt badande lilla barn.

— — Tage Beck hade stannat kvar hos
Lea. Han stod och såg på henne: Hemmet
skulle vara en härd för friheten, sade han
allvarsamt. Der skulle man icke behöfva gå
omkring som på kattfötter af fruktan för
»nerver»>, och om der fans en entusiast till
pappa, så borde han åtminstone få höra sin
bébées skratt.

Hon satt tyst.

— Hvad det klädde Marta att komma
in med bébée, sade han och log.

Lea reste sig och började gå fram och
tillbaka. — Hennes gestalt var lång och böjlig
med vek byst och med smärta armar, och
hennes smala hals hade den grekiska skön-
hetsformens ädla smidighet. Det låg ett med-
vetet, bundet lugn öfver hennes sätt att gå
och att föra sina fina, bleka händer, men
när hon plötsligt kastade det svarta hufvudet
tillbaka. eller vidgade sina grå ögon, var det
som om flammor gått igenom henne.

— Lea, tycker du, att man har rätt att
hänge sig så helt och egoistiskt åt en sorg?

Hon kom rakt fram till honom: Gud
hjelpe den, som ikke kan gie blot sin halve
Sjel, hviskade hon kväfdt. Hennes ögons
glans var nästan slocknad; det gick en fin
fåra från läpparnes vinkel och nedåt hakan...

Han blef förskräckt för henne; Men Lea
— — sade han vekt.

Hon gick hastigt ut ur rummet och in
till sig. Det var mörkt, men hon tände icke
ljus och ringde icke på jungfrun. Hon tog
af klädningen och kastade sig ned på sin
soffa.

Der grät hou sakta hela natten.

Lea Agard hade en kort men lysande
konstnärsbana bekom sig, då hon träffade
Bengt Rohde, Han var några år yngre än
hon och älskade henne med en friskhet, en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free