- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
281

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt. S

281

skiftande, gnistrande sken. — Derför, att det
är någonting inom mig: en makt, en vilja,
en längtan, ett jubel och ett kval, som sjun-
ger och som gråter i min själ och som måste
fram, förstår du — Derför, att jag visste,
att jag har detta »af guds nåde», detta som
de kalla »gnistan», lidelse, inspiration. Jag
har det, men jag kunde icke bära fram det
på den rösten, en röst utan glans och utan
färgöR) söt o DUON 5-0 0 TÖFDIL 6 ss

Hon kastade armarna öfver sitt hufvud
och föll tillbaka i häftig grät.

Han visste icke, hvad han skulle säga
eller hur han skulle trösta, men han gick
bort till henne och förde det fuktiga håret
ur hennes panna: Lea — kära Lea — — —

Tunga af tårar, sågo hennes ögon upp
i hans.

Han blef stum inför den blickens smärta.
Och han satte sig bredvid henne och strök
hennes händer som om han ville magnitisera

dem till ro.

— — Hennes hufvud sjönk trött åt sidan.
Fin och slak, gled hennes ena arm nedför
karmen. Han trodde, att hon sof — —

När han var borta, slog hon upp sina
ögon och tryckte händerna mot sitt hufvud:
Jag gör det, sade hon gång på gång, jag gör
det ju, och hon reste sig och gick fram och
tillbaka utan rast eller ro.

En kväll, då béeébée somnat i sin hvita
säng och Marta steg upp för att släcka den
gröna taklampan, kom Lea sakta in i barn-
kammaren: Jag ville se Wera sofva, sade
hon.

— Ja, svarade Marta osäkert. Det var
så underligt att se Lea derinne, och Lea såg
så underlig ut ... Så vacker med sitt smala
ansigtes mjella blekhet, den slaka lyftningen
i sin gestalt och sin mjukt glidande gång ...
"Marta mindes med ens ett uttryck, som hon
hört om henne: »Den kvinnan har något af
en svan» — Ja — när hon nu böjde sig
öfver barnet, böjde sin midja, sitt fina huf-
Fa RE

— Lea, är du ledsen, Lea?

— Jag? Nej — och bon tog barnets
lilla hand, som hon kysste: Stackars Wera —
Tack för att du är så god mot Wera, Marta
min.

Flickan lade sin kind mot sin systers
axel: Jag håller af Wera, derför att jag håller
så mycket af dig.

— Nej, icke derför. Lea såg stelt fram-
för -sig. Du skall bli lycklig Marta, sade
hon.

— Du också, Lea. -

— Ja. Kom nu. Hon tryckte händerna-
mot sina ögon: I kväll, i kväll måste vi vara
glada.

— Ja, när det är fest för Tage.

— Du Marta, bryr du dig om Tage?

— Om honom? Nej! För mig får han
gerna fara. Det är bara det, att Bengt blir
så ensam.

— Bengt ... ja... Säg Marta, skulle
du kunna tycka om en man som Bengt? Nej,
nej, barn, du behöfver ingenting säga. Hvem
skulle kunna låta bli att tycka om honom?
Han är vacker — är han inte? — Det yf-
viga håret, som faller ned i pannan och de
ögonen ... Du skulle bara sett honom, när
vi först träffade hvarandra; man tyckte bara
att man ville slå armarna omkring hans hals
och vara: god mot honom — spara honom
hvar smärta — 0, om jag aldrig hade bun-
dit hans lif vid mitt!

— Men, Lea, hvarför säger du så?

— Jag tynger ned honom, jag vet det.
Glädjen är hans lifsluft, och han får icke
vara glad. Om jag hade varit som du! Du
kunde göra honom lycklig.

Flickan blef flammande röd öfver hals
och kinder. Lea tog hennes hufvud mellan
sina händer: Jo, sade hon energiskt, det
kunde du. Och nu skall du gå och göra
dig fin, Marta.

— Först skall jag se öfver bordet.

— Nej, vännen, i kväll är det jag, som
styr om det. Du skall bara göra dig vacker,

Från den antika taklampans offerskål
och från höga silfverkandelabrar välde ljus
öfver den tjocka, gulaktiga damastduken, öf-
ver champagneglas och öfver rosor — däfna
röda rosor, som smyckat de fyra kuverlen
och som fått stå kvar, när supén togs bort.

— Skål, Tage;

— Bengt, din törst är osläcklig som ett
gudalöje!

Med det lockiga hufvudet tillbakalutadt
mot stolens ryggstöd, tömde husets unge värd
champagneglaset. Hvita som unga nötkärnor,
glänste tänderna fram mellan hans läppar,
när han skrattade och skakade håret ur pan-
nan: Sitta som du och profva och profva,
det kan jag icke, det har jag aldrig kunnat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free