Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
301
aldrig tränger in i och som man endast kan
skymta i några hastiga sekunder, i dessa
ögonblick, då man icke gifver akt på sig sjelf
eller gifver sig hän, hvilka äro liksom half-
öppna portar in till själens hemlighetsfulla
innandömen.»> Visserligen ser han det från
många sidor, såsom könskärlek, landskaps-
själ, literärt-artistiskt sinne, 0. 8. vV., men
dock alltid i dess stora allmänhet; endast
sällan utskär han ett bestämdt parti af det-
samma = till närmare behandling i diktning.
När han någon gång verkstält ett dylikt
snitt, skall man finna, att detta, som han lös-
"gjort, är en våldsam själskris, som mynnar
ut i en våldsam yttre handling, såsom i»Un
lache.»> Och hvad han starkast betonar i
detta stora alln:änna mysterium såsom dettas
I innersta karaktär, det är just det elementärt
otamda; han låter mysteriet vara detta ele-
mentärt otamda och går det icke närmare in
på lifvet, icke ens när han skildrar det i en
individuel form: Paul Bretigny i »Mont-
Oriob är det personifierade mysteriet, d. v. s.
det elementärt otamdas personifikation, och
ingenting annat.
Jag skall, innan jag lemnar detta ämne,
dröja något vid en särskild sida af Maupas-
sants mystik, nemligen hans uppfattning af
[le sens mystérieux de Part», dels emedan
den utgör en motsvarighet på det skönliterära
området till Huysmaus’ konstkritiska hufvud-
princip, dels emedan den i likhet med denna
ger ett direkt uttryck åt den väsentliga syft-
ningen med denna artikelserie, såsom jag
framdeles skall närmare påvisa. Maupassant
har utvecklat denna sin artistiska trosbekän-
nelse i en liten studie öfver sin herre och
mästare Gustave Flaubert, hvilken inleder en
edition af dennes korrespondens med George
Sand. i
Han afsöndrar och kringstänger den
skönliterära konsten såsom ett sjelfständigt
område af mensklig kultur och såsom utslag
af en särskild förmögenhet hos menniskona-
turen. Den har sitt mål i sig sjelf allenast;
hvarje bok med tendenser upphör att vara
en artistisk bok. Diktaren har blott en upp-
gift: att iakttaga och beskrifva de menskliga
lidelserna, vare sig de äro goda eller onda,
att ransaka hjertan och njurar hos de sär-
skilda individerna, att förstå driffjedrarnes
hela invecklade mekanism samt att vid sin
iakttagelse och sin framställning följa sitt in-
dividuella temperament och sitt artistiska
samvete. Han har ingen instruktiv eller mo-
ralisk mission; hvarje handling och hvarje
förteelse har för honom ingen annan bety-
delse än såsom föremål för konstnärlig be-
skrifning, såsom »document littéraire»; dess
uppbyggliga sida har för honom ingen be-
tydelse.
Det har funnits många stora skriftstäl-
lare, som icke varit artister, emedan de saknat
»le sens mystérieux de F’arts Publiken öch
flertalet kritici göra emellertid ingen åtskilnad
mellan de förra och de senare, emedan detta
konstsinne är någonting som saknar all mot-
svarighet hos dem sjelfva och som de följ-
aktligen anse icke finnes till.
»Då en menniska, hon må vara hur be-
gåfvad som helst, endast tager hänsyn till
hvad som skildras och icke gör sig reda för,
att den egentliga literära förmågan icke ligger
i sjelfva faktum såsom sådant utan i sättet
att förbereda, framlägga och uttrycka det-
samma, saknar hon konstsinnet.
Den djupa, ljufva känsla, som man er-
far vid vissa sidor, vid vissa uttryck, kommer
icke endast af hvad som säges; den härflyter
af en fullkomlig samklang mellan uttrycket
och tanken, af en förnimmelse af harmoni
och en hemlig skönhet, som mestadels undgår
mängden, — — —
Orden ega en själ. De flesta läsare, till
och med bland författarne sjelfve, affordra
dem endast en betydelse. Man måste få fatt
i denna själ, hvilken blir synlig vid berörin-
gen med andra ord och sprider öfver vissa
böcker en sällsam ljusdager, som är svår att
gripa.
Medels sammanställningar och samman-
fogningar frammanas i vissa diktares språk
en poetisk verld, hvilken en oinvigd hvarken
skönjer eller anar. Då man talar med honom
derom, blir han förtretad, resonnerar, argu-
menterar, nekar, skriker upp och fordrar, att
man skall visa honom den. Försöket skulle
vara fåfängt. Enär han icke känner, skall
han aldrig kunna begripa.
Bildadt och intelligent folk, till och med
författare, förvånas på samma sätt, då man
bringar på tal detta mysterium, om hvilket
de äro okunniga; de rycka på axlarne och
småle. Men hvad gör det! De förstå det
icke. Man kunde lika gerna tala om musik
med folk som saknar öra.
Tio utbytta ord äro tillräckliga för tvenne
med detta hemlighetsfulla konstsinne utrustade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
