Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 När och Fjärran.
vandena. Han gör jemte sin familj tälta
besök på finska teatern och vinner deri-
genom de derstädes tongifvandes bevågen-
het; — han prenumererar på den finska
tidningen »Uusi Suometar» ehuru ingen i
familjen förstår ett ord finska. Då hans
fru förvånad frågar »hvem i herrans
namn skall läsa den der?» svarar han
med ett diplomatiskt leende: »det är inte
meningen att den skall läsas, utan den
skall ligga fram på bordet, så man ser
att vi hålla den, förstår dul»
Huru det tillgår vid en del af våra
embetsverk, får man i det följande er-
fara, då statsrådet orienterar sig der-
städes. I ala rum finner han den
bästa ordning rådande, alt är trefligt,
prydligt och inbjudande — men ingen
menniska synes till, ehuru klockan redan
är half ett och verket öppnas elfva. Slut-
ligen upptäcker han en vaktmästare, som
i allsköns lugn sitter och läser en tidning,
samt erhåller af honom den upplysning,
alt herrarne ej bruka komma upp förrän
klockan ett, —— ty »vi ha så litet arbete
här.» Genom en dörr, som står på glänt,
varsnar statsrådet då tvenne fruntimmer,
ifrigt sysselsatta vid en pulpet. Hvilka
äro då de der? frågar han vaktmästaren.
= Jo, de äro renskrifverskor, upplyser
denne, de komma alltid på slaget, ty de
ha så mycket arbete, att de knappt
hinna med det. Herrarna äro nog så
sluga, att de låta dem göra allt.
Statsrådet von Sabel får af den af-
gående chefen den glada underrättelsen,
att chefsposten just ej medför synnerligen
strängt arbete. Sekretern sätter upp alla
handlingar, och chefen skrifver under;
det är alltsamman. Full af förtjusning
utropar han: Nå, då är det ju alldeles
som hos oss i Ryssland!
Äfven de i denna berättelse uppträ-
dande personerna äro delvis tagna ur
verkligheten, och utgör boken för öfrigt
en rätt bra teckning i allmänna drag af
lifvet i hufvudstaden — om ock ej skrift
ven med samma talang som » Helsingfors-
Monaco.»
Karmides.
När och Fjärran.
Ett tal af Hjalmar Branting,
svenska »Social-Demokratens» utgifvare.
Talet, hållet å »Social-Demokratiska Förbundets»
tredje årsfest d. 17 sept., lyder som följer:
Mina damer och herra: :
Att tala om det gamla och nya samhället skulle
egentligen innebära att först ge en skildring af alla
de afskuggningar af elände, förtryck och uselhet,
som vi se frodas omkring oss, försåvidt nämligen
allt detta kan återföras till sociala, icke rent indi-
viduella orsaker, och derefter ge en bild af don
samhällsorganisation, som är målet för socialdemo-
kratins arbete, der vissorligen ieke — som våra
motståndare vilja göra troligt — menniskorna komma
att gå som englar i ett nytt paradis, men när dossa
allmärna orsaker till olycka, som iro en följd af
bristfälliga institutioner, äro undanröjda. Här kan
dock blott komma i fråga att söka Källa fram sjolfva
kärnskilnaden mellan nu och då våra ideer segrat.
Frånser man de allra primitivaste formerna af
samhällen, då ännu den ursprungliga och naturliga
kommunismen rådde inom hvarje stam, då enskild
egendom var lika otänkbar som att fåret i on hjord
skulle anse en del af den gemensamma ingen
hvarpå de alla betade för sin uteslutande tillhörig-
het, — frånsedt dessa första begynnelseformer, så
har det utmärkande för alla samhällen hittilldags
varit att de varit klass-samhällen. Historien har
icke varit något annat än berättelsen om dessa
klassers utveckling och strider, hur den ena trängt
fram och tagit makten från den andra.
Det ligger i sjelfva verket ingenting underligt
häri; ja, det kunde icko ha varit på annat sätt. Så
länge icke menniskan kommit så långt i utveckling
som medveten varelse, att hon sjolf skapar samhälls-
formerna ofter sina behof — och dithän ha viiännu
ingenstädes nått — så längo är hon en naturvarelso
som de andra och liksom de underkastad den lef-
vaude naturens vanliga lagar. Och främst bland
dessa märkes den lag, som är känd under namnet
skampen för tillvaron», och hvarpå som bekant na-
turen byggt hela sin utvecklingsmöjlighet från ett
lägre till ett högre. Det är denna som, verkande
inom menniskoslägtet ej mindre än inom djur- och
växtverlden, ligger bakom striderna folk mot folk
såväl som” de i samhbällenas inre utkämpade, klass
mot klass eller individ mot individ. Den är den
stora driffjedern framåt, till utveckling af slumrande
anlag, till kunskap om och beherrskande af naturen
— men till hvilket pris? Jag kan ej bättra skildra
hur det är under denna lags oinskränkta herravälde
än med de ord eu svonsk skald Viktor Rydberg
lagt i munnen på försvararen af makten och rätten
i sitt verk ,,Prometeus och Ahasverus." Der skil-
drar den sistnämde, hvad han sagt, sont följer:
. » de svage slagtas eller varda slafvar,
de skönsta landen äro jättegrafvar
för folk, som skändadt och förödt hvarann.
Det folk försvann, som bygde pyramider,
det folk försvann, som bygde Panteon.
Jag stod bredvid den siste af gepider,
när stolt han dignade i vapendån,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
